Kunskap * Bildning * Tradition

Ny adress

2007-11-29T10:05:00.000+01:00

Bloggen har flyttat till http://aristokratikos.wordpress.com.

Komm, Jesu, komm

2007-07-10T18:58:00.000+02:00

Komm, Jesu, komm, mein Leib ist müde,
die Kraft verschwindet je mehr und mehr.
Ich sehne mich nach deinem Friede
der saure Weg wird mir zu schwer.
Komm, komm, ich will mich dir ergeben
du bist der rechte Weg, die Wahrheit und das Leben.

Drum schließ ich mich in deine Hände
und sage, Welt, zu guter Nacht!
Eilt doch mein Lebenslauf zu Ende,
ist doch der Geist wohl angebracht.
Er soll bei seinem Schöpfer schweben,
weil Jesus ist und bleibt der wahre Weg zum Leben.

Johann Sebastian Bach (BWV 229)

Help me make it through the night

2007-06-25T23:21:00.000+02:00

Take the ribbon from your hair,
Shake it loose and let it fall,
Layin' soft upon my skin.
Like the shadows on the wall.

Come and lay down by my side
'till the early morning light
All I'm takin' is your time.
Help me make it through the night.

I don't care what's right or wrong,
I don't try to understand.
Let the devil take tomorrow.
Lord, tonight I need a friend.

Yesterday is dead and gone
And tomorrow's out of sight.
And it's sad to be alone.
Help me make it through the night.

I don't care what's right or wrong,
I don't try to understand.
Let the devil take tomorrow.
Lord, tonight I need a friend.

Yesterday is dead and gone
And tomorrow's out of sight.
Lord, it's bad to be alone.
Help me make it through the night.

Kris Kristofferson (1973)

Idealet

2007-06-15T10:48:00.000+02:00

Aldrig hennes silfvervågor

Grumlats än af stoft och grus ―

Nu vid morgonsolens lågor,

Log hon i förklaradt ljus.

Och en sakta röst jag hörde:

»Vandrande från fjerran land,

Dig din goda engel förde

Hit till denna källas rand.

»Du åkallat idealet ―

Det fördunklats i en verld,

Som ej annat såg än skalet,

Och blott skattat prakt och flärd.

»Men när dagens vedermöda

Vill din ande trycka ner,

Kom! Der diktens vågor flöda,

Hvad du sökt, emot dig ler.»

Och jag såg. I diktens källa,

Stod en bild så klar för mig.

Der Castalias böljor kvälla,

Speglar dock blott sanning sig.

Ty det sanna från det sköna

Icke längre skiljas här:

Båda sin fullkomning röna,

Då det sköna sanning är.

På den ädla bildens panna,

Friden som ett solsken låg:

Intet moln der kunde stanna,

Intet drag af sorg jag såg.

Och, när huldt emot mig vändes

Detta milda ögonpar,

Hoppet åter hos mig tändes,

Hjertats längtan uppfylld var.

Skymdes ögats glans af tåren,

Himlen log igenom den ―

Så, i nordens natt, om våren,

Ljuset, mildradt, lyser än.

Ljufva bild, hur mycket sade

Mig ett enda ögonkast!

För den tjuskraft blicken hade,

Hvarje tviflets boja brast.

Se de liljor våren strödde,

Kvigt blomstra på din barm,

Och den ros på kinden glödde,

Glöder ständigt lika varm;

Detta leende kring munnen ―

Så förmår blott en att le!

Är du sjelf då återfunnen,

När jag trott din bild blott se?

Sänk dig, pensel! Tystna tunga!

Bort, förmätna sångarmod!

Hvem är värdig väl besjunga

Bilden, som i källan stod?

Hvad jag skådat der, jag gömme

Troget, som en dyrbar skatt;

Tyst vid källans rand jag drömme,

När omkring mig råder natt.

Kom, mitt hjerta tag till boning!

Der är redt ett hem åt dig ―

Sjung om kärlek och försoning,

Sjung, som förr du sjöng för mig!

Ja, min sångmö blif! Förklara

Allt hvad dunkelt syns på jord,

Och på längtans frågor svara

Aningens och löftets ord!

Blif den höga, onämnbara

Kraften i min svaga arm!

Skänk den ljufva, oskattbara

Sinnesfriden i min barm!

Blif mitt stöd, när lyckan flyktar,

Och min lyra brustit har!

Och, när sist min lefnad lyktar,

Blir mitt hopp ― som här du var!

Är jag bönhörd? ― Klarnad svingar

Flamman sig från hjärtats härd,

Och ett ljufligt gensvar klingar,

Likt en suck ur okänd värld.

Ur Treklang (1855) av Oscar Fredrik (1829-1907)

Läs mer ur hans skrifter här.

Non multa petio

2007-06-13T14:52:00.000+02:00

Non multa petio: laborem, amorem, meamque domum. Estne et hæc spes Pia Desideria?

Gör det någonting

2007-06-09T19:36:00.000+02:00

Gör det någonting om jag går bredvid dig en stund
Det är inte så lång väg kvar och stjärnorna har ändå sett oss
Gör det någonting om jag lånar en sekund
Om jag slösar med den tid som bara drömmarna har gett oss
Jag har bara sett en skymt av dina ögon
Jag har bara hört ett andetag av ditt liv
Gör det någonting

Gör det någonting, kan det göra dig nå'nting
Om sommaren plötsligt slår ut i blom
Fastän vinternatten finns i våra fönster

Gör det någonting kan det göra dig nå'nting
Om jag kysser dig varsamt till sömns i natt
Fastän gryningen snart smeker dina ögon

Gör det någonting om jag vill finnas hos dig just nu
Jag törs lita på det du sagt och ingen annan kan ha hört det
Gör det någonting, om jag vet att det är du
Som har nått mitt inre rum
som ingen annan nånsin rört det
Jag har bara sett en skymt av dina ögon
Jag har bara hört ett andetag av ditt liv

Gör det någonting

Gör det någonting, kan det göra dig nå'nting...

Carola: Främling (1983)

Nationaldagsfirande i Stockholm

2007-06-07T12:54:00.000+02:00

Så har jag än en gång högtidlighållit nationaldagen, och min vana under senare år trogen skedde det även denna gång i Kungl. Huvudstaden. Den inleddes å Mynttorget med en kortare debatt om statsskicket arrangerad av Republikanska Föreningen. Kungl. Slottets skugga föll tung över rikets republikaner denna annars mycket soliga och varma sommardag.

Jag måste nog erkänna, att jag var mindre förberedd än jag hade önskat, men i stort sett gick debatten nog ganska bra trots allt. Argumenterna från republikanernas sida är icke nya.

Republikanska Föreningen förnöjde sig själv också detta år genom att dela ut priset Årets republikan. Priset tilldelas i år sångaren Mikael Wiehe för dennes vid svenska statsbesöket i Köpenhamn 10 maj. framförda kritik av dansk integrationspolitik. Wiehe själv menar, att hans kritik på ett tydligt sätt illustrerade någonting viktigt, men den uppfattningen torde icke vara särdeles utbredd, ty utspelet har på intet sätt bidragit till att blåsa mer liv i debatten om rikets statsskick.

Förra året tilldelades Ann Svanberg priset för debattartikeln »Jag vill gå ur monarkin!». Idéen om att kunna »begära utträde» ur monarkien och därmed slippa betala för den, anammades genast av Republikanska Föreningen, och konstnären Friherre Carl Johan De Geer (efter känt mönster konspirerar vissa ur högadeln ännu mot Konungen) har formgivit ett så kallat »utträdesbrev». Ett i mitt tycke ganska tramsigt förslag. Om det vore så enkelt att komma undan offentliga budgetartiklar, som man ogillar, skulle jag gå ur nästan varenda budgetpost.

Därför skall nyrika uppkomlingar icke äga kulturbyggnader

2007-06-05T09:52:00.000+02:00

Efter 230 år i grevliga ätten Hamiltons ägo försåldes förra året 1700-talsherrgården Hedensberg av ägaren Greve Archibald Hamilton till finansmannen Jonas Wahlström. Köpeskillingen uppgick till 133 millioner kronor, men då ingår i godset 1.800 hektar av skog.

Hedensberg har vårdats ömt av Grevarna Hamilton och herrgårdsbyggnaden, som av många anses vara en av de vackraste och bäst bevarade gårdarna från 1700-talet, är kulturminnesskyddad. Den nye ägaren, den jämförelsevis nyrike finansmannen Jonas Wahlström, har uppenbarligen icke samma känsla för kulturarvet. I tidningarna har vi under den senaste tiden kunnat läsa artiklar om, huru herr Wahlström har gått lös på herrgårdsbyggnadens skyddsvärda interiör. När detta sedermera genom anmälan från en ansvarstagande granne kom till länsstyrelsens i Västmanland kännedom, beslöts omedelbart om inspektion. Länsstyrelsen nekades emellertid tillträde med kommentaren att »återkomma efter att byggnaden rensats på skräp». Nu har kammareåklagaren dessbättre inlett en förundersökning av fallet.

Vad detta främst visar är faran med att överlåta kulturbyggnade i händerna på nyrika människor utan adelsmärken som kunskap, bildning, och tradition.

Läs mer:
Finansman misstänks ha förstört anrik herrgård (2007-05-31)

Bildextra: Så kvaddat är det anrika slottet (2007-05-31)

Finansman ödelägger Ericsson-grevens herrgård (2007-05-31)

Förundersökning efter skandalrenovering i herrgård (2007-06-04)

Du

2007-05-30T23:34:00.000+02:00

Du sitter där vid bordet, bredvid mig

Och våra tysta blickar möts ett ögonblick

Ett ögonkast som varar en sekund

Men du, det känns som en evighet

Jag kan se nåt i din blick

Jag kan ana vad du ser

Det finns någonting som säger

Att vi känner likadant

Det är nåt som säger mig

Att vi talar samma språk

Att vi tänker samma tankar, du och jag

Du har en glimt nånstans i ögonvrån

Som får mig gång på gång igen

Att stanna till

Vi reser oss i samma andetag

Men du, det känns som en evighet

Och jag undrar vad det är

Vad som händer inom mig

Är det drömmarna som för mig

Eller kärleken som gror?

Är det jag som svävar ut

Eller du som leder mig

Eller har vi samma känslor för varann?

Och du, det känns som en evighet

Och jag undrar vad det är

Vad som händer inom mig

Är det drömmarna som för mig

Eller kärleken som gror?

Är det jag som svävar ut

Eller du som leder mig

Eller har vi samma känslor för varann?

En eloge till den, som kan meddela mig författarna till både den engelskspråkiga originaltexten och den svenska översättningen.

Vulgär argumentation av Dahné

2007-05-27T09:37:00.000+02:00

I Ergo nr 5, 2007, har man det tvivelaktiga nöjet att läsa en debattartikel av Tova Dahné (vsf). Aldrig förr har jag i Ergo läst en artikel med så grovt, pejorativt, och vulgärt språkbruk. Att en kommunist som Dahné icke förmår förfina sitt intellekt mer än så må vara en sak, men att Ergo, som är Uppsala studentkårs tidning, låter publicera ett slikt lågvattenmärke, är fullständigt oacceptabelt. Studentkårens tidning vid riksuniversitet börer sannerligen hålla sig på en mer intellektuell och akademisk nivå än Dahnés sura uppstötningar.

Dahnés bland alla invektiver svårfunna sakframställning är påfallande tunn. Några floskulösa påståenden om heterosexnormen som en förtryckande struktur, och om HBT-personers presumptiva utsatthet i samhället. Allt slutar i ett otroligt resonemang inbegripande det märkliga begreppet »juridiskt kön». Allt gammal socialistisk skåpmat.

Nu råkar det ju vara så, att könet är en biologisk komponent och icke en social konstruktion eller ett juridiskt rekvisit.. Man behöver icke gå längre än till professor Annica Dahlströms forskningsresultat om de neurologiska skillnaderna mellan män och kvinnor, eller till fallet Brenda; den stackars lille pojken Bruce Reimer, som på grund av en misslyckad omskärelse opererades till flicka, kallades Brenda, och växte upp i tron att vara flicka. Trots föräldrarnas försök att få Bruce att omvandlas till Brenda, gick det inte. Brenda kände sig aldrig som flicka, drabbades till följd av sin situation av självmordstankar i 13-årsåldern, men höll ut ända till sitt 39. levnadsår. Trots försök att återställa sin kropps biologiska ordning genom operationer, hormonbehandlingar, och äktenskap med en kvinna, begick Brenda, som då hette David, självmord år 2004.

Att den heterosexuella relationen är och skall vara en samhällsbärande norm är icke på något sätt anmärkningsvärt. Enbart genom den heterosexuella relationen säkras artens sunda fortlevnad och därmed samhällets bestånd. Det är en naturlig ordning, som ingen människa vid sina sinnens fulla bruk kan ha några kritiska synpunkter på. Därmed icke sagt, att man har rätt att ringakta homosexuella eller behandla dem illa på grund av deras läggning.

Dahnés debattartikel är ett typiskt exempel på den allt mer skenande och vänstervridna politiseringen av kåren. Därför engagerar jag mig i Borgerliga Studenter.

Gå hem och läs på, Lindberg!

2007-05-10T14:45:00.000+02:00

Ivar Lindberg påstår i UNT (8/5) i anledning av Medborgaretåget på 1. maj, att vi borgerliga har en ohistorisk syn på just 1. maj, som han kallar »den internationella arbetarrörelsens högtidsdag». Vi borgerliga borde enligt Lindbergs mening vara fantasirika nog att hitta på en egen dag att fira, om vi skulle ha behov av det.

Första maj var emellertid en högtidsdag redan långt innan den år 1890 å Andra internationalens initiativ blev arbetarerörelsens högtidsdag. Redan under Europas förkristna period firades vårens ankomst den 1. maj. Som exempel kan nämnas det keltiska firandet av Beltane. I en kristen kontext är 1. maj ägnad åt apostlarna Filippos och Jakob den yngre, och dagen hette i 1750 års almanacka Philippi et Jacobi minoris. Dagen är även ägnad åt den heliga Valborg (död 779), som sedan 1901 har sin dag den 1. maj i vår svenska almanacka. Filippos och Jakob den yngre firades även i år i Helga Trefaldighets kyrka av Societas Sanctae Birgittae. Detta kan man ställa i kontrast mot, att dagen först år 1939 blev en icke-kyrklig arbetsfri dag.

På första maj firades alltså redan under antiken födelsens tid i och med vårens ankomst. Medborgaretåget på första maj är en kraftfull demonstration för familjens betydelse för människor med särskild tonvikt på omsorgen om barnen. Vad kan vara lämpligare att högtidlighålla denna dag?

Lindberg menar, att vi borgerliga borde ha bättre fantasi och hitta på en egen dag att fira. Med ovanstående sagt faller maningen tillbaka mot honom själv och hela den internationella arbetarerörelsen. Så innan herr Lindberg nästa gång påstår någon ha en ohistorisk syn på något, börer han själv läsa på.

Kembler är en särintressets representant

2007-05-06T00:12:00.000+02:00

Uppsala studentkårs förre ordförande Andreas Kembler påstår i UNT (25/4), att mitt ställningstagande mot kårobligatoriet beror enbart på min inställning till Uppsala studentkår och dess verksamhet, därför att jag i min debattartikel uppehåller mig mycket kring just Uppsala studentkår och Uppsalas nationer. Kembler har emellertid dragit förhastade slutsatser. Jag är av principiella skäl mot kårobligatoriet som sådant, men i en lokal tidning kan det vara poängfullt att stundom föra en debatt ur ett lokalt perspektiv. I denna fråga är det särskilt relevant med tanke på, att samtliga studenter i Sverige fortfarande är bundna vid sin studentkår just på grund av två riksdagsledamöters från Uppsala värnande av Uppsalas nationer.

Kembler menar, att ett avskaffande av obligatoriet är problematiskt, och anför därvidlag som argument värdet av en förenad studentröst. Han framhåller också studentkårernas ovärderliga insatser för en bred kvalitetsutveckling inom den högre utbildningen. Om studenterna i allmänhet instämmer i detta påstående, har Kembler och hans meningsfränder intet att vara oroade över, ty i sådana fall kommer landets studentkårer icke att uppleva någon anmärkningsvärd medlemsflykt, när medlemskapet blir frivilligt. Om å andra sidan studentkårerna skulle uppleva en minskad anslutning, torde man kunna konstatera, att uppskattningen av studentkårernas »ovärderliga arbete» främst står att finna bland ett fåtal av kåraktiva. Trots Kemblers och alla andra kårrepresentanters anspråk att tala i samtliga studenters namn, och trots Kemblers tal om, att frågan måste »behandlas utifrån ett helhetsperspektiv», är och förbliver studentkårerna ett smalt särintresse bland andra särintressen.

Ett avskaffande av kårobligatoriet är därför nödvändigt också för studentkårerna, ty även om obligatoriet skänker studentkårerna stora pekuniära resurser varje år genom kårernas oinskränkta rätt att kräva avgifter av varje student, skapar det varken trovärdighet eller legitimitet i någon egentlig bemärkelse. Kemblers oro, att studentkårerna med ett frivilligt medlemskap skulle övergå till »mer öppet rekryteringsvänliga aktiviteter» är belysande; inte ens en kårvän som Kembler synes egentligen tro, att studenterna anser studentkårerna och deras insatser vara omistliga.

Låt dem, som sympatiserar med studentkårernas verksamhetsidéer, betala för kostnaderna, och låt oss andra stå utanför.

MICHAËL LEHMAN
Borgerliga Studenter

Låt den som vill betala studentkåren

2007-04-18T08:00:00.000+02:00

Obligatorieförsvarna, nu senast företrädda av professor emeritus Åke Frändberg (UNT 23/3), menar, att ett avskaffat kårobligatorium vore nationernas dödsdom. De synes mig ha en svag tro på nationernas attraktionskraft, och verkar för säkerhets skull vilja koppla in både respirator och elektrokardiografi.

Nationerna i Uppsala kan spåra sina rötter till 1600-talet, då upsaliensiska studenter inspirerade av studenterna i bland annat Paris och Bologna, vilka sedan medeltiden hade samlats i nationer efter ursprungsland, sammanslöt sig efter hemortens landskaps- eller stiftstillhörighet. De dröjde dock ända till 1849 innan nationerna gick samman och grundade »Upsala Studentcorps». Nationerna hade sålunda överlevat i 200 år eller mer helt utan att studentkåren ens hade existerat. Därefter dröjde det ända till år 1908 innan obligatoriskt medlemskap i studentkåren infördes. Historien talar entydigt för, att nationerna klarar sig utan kåren, och att studenterna klarar sig utan kårobligatoriet.

När Uppsala Studentkår grundades, var det alltså på initiativ av stadens studentnationer, och kårens uppdrag var att driva för studenterna och deras nationer gemensamma, angelägna, frågor. Studentkåren skulle verka som ett slags fackförening eller intresseorganisation. Detta har tidigare markerats så, att kåren har bestått av representanter för nationerna, och att alla val har varit rena personval. Om den ordningen vore ännu rådande, skulle åtminstone undertecknad ha lättare att pragmatiskt kompromissa i obligatoriefrågan. Så är emellertid icke fallet. Till följd av den allmänna radikaliseringen under 1960-talet kom valsystemet år 1964 att omformas till ett partivalsystem; en besynnerlig ordning för en ideell, om än offentligrättsligt regulerad, organisation. Sedan dess nedtynges Uppsalas studenter av ytterligare en politisk nivå utöver stat och kommun. Detta manifesteras också genom det märkvärdiga begreppet »stundentkommun», som somliga obligatorieförsvarare använder om studentkåren. Därmed borde man ju också kunna kalla den obligatoriska kåravgiften för studentskatt.

Man måste ställa sig frågan, om detta är verkligen rimligt. Vilken annan grupp i samhället skulle acceptera något sådant? Betänk, om man skulle göra medlemskap i Elektrikerförbundet obligatoriskt för alla elektriker, kalla denna icke-territoriella stat i staten för »elektrikerkommun», och påtvinga elektrikerna en ytterligare politisk nivå och en ytterligare skattebörda. Vore detta möjligt att ens föreslå?

Efter det i höstas timade allmänna valet till riksdagen har det parlamentariska läget ändrats så, att en majoritet av riksdagens ledamöter stödjer, att kårobligatoriet måtte upphävas. Det är icke en dag för tidigt. Och denna gång är majoriteten så stor, att två marginalröster från Uppsala icke kommer att kunna fälla avgörandet. Frihetens vänner har all anledning att fröjda sig! Icke oväntat väcker frågan debatt även denna gång. En besynnerlig och ohelig allians av socialistiska kårkramare och konservatistiska nationsvänner å den ena sidan mot den negativa frihetens förespråkare å den andra. Såsom varande konservatist påverkad av liberalismens frihetsbegrepp kan jag icke anse annat, än att konservatisterna i all välmening och omsorg om nationernas bestånd på grund av felaktiga premisser har dragit en felaktig slutsats.

Att ämnet berörer och engagerar är tydligt. Från konservativt håll slungas invektiver som »liberaltalibaner», »fanatiker», och »principryttare». Från liberalt håll kallas professor Strömholm »en övervintrad 68:a», i vilket påstående alla vi, som äger någon kännedom om den gode Rector Magnificus emeritus, ser ett alldeles galet tillmäle. Obligatorieförespråkarna utser sina meningsmotståndare till ortodoxa principryttare, medan de själva vill framstå som goda pragmatiker. Men huru pragmatiskt är det tvinga andra att vara med i en politisk organisation därför att man själv vill bevara en tradition, som egentligen icke längre har med organisationen i fråga att göra? Är icke detta en principfasthet så god som någon annan? Som jag ser det vore frivilligheten den allra mest pragmatiska lösningen; man varken avskaffar kåren som sådan eller låter kårobligatoriet bestå. I stället låter man den, som vill, betala för kårens verksamhet, och låter oss andra stå utanför.

Låt oss börja med att konstatera, att lika mycket som Borgerliga Studenter är emot kårobligatoriet, lika mycket värnar vi också studentnationerna och deras fortbestånd. Lika mycket som vi ogillar politiseringen av kåren, lika mycket gillar vi också nationerna och deras studiesociala verksamheter. I motsats till kåren utgörer nationerna ett omistligt akademiskt kulturarv, och deras traditioner måste värnas. Studentkårer utgörer icke det.

Politiseringen av Uppsala Studentkår har nu gått så långt, och därtill i en bestämd riktning åt vänster, att vi på allvar måste sätta ned foten, slå näven i bordet, och säga ifrån på skarpen. Det är icke acceptabelt, att studentkåren i officiella dokumenter kräver, att universitetet vid granskning av studielitteratur i stället för att bedöma litteraturens vetenskapliga akribi skall kvotera in böcker skrivna av kvinnor, eller att kåren i officiella dokumenter talar om »den vite medelklassmannens privilegier». Det är heller icke acceptabelt, att en av studentkåren till en av universitetets officiella kommittéer utsedd representant i sin offentliga argumentation uttrycker sig grovt, pejorativt, och vulgärt, vilket har skett senast i kårens organ Ergo nr 5, 2007.

Kåren har för länge sedan passerat gränsen mellan studentfacklig och rent politisk verksamhet, och det har man gjort på ett mycket svagt mandat. Valdeltagandet i senaste kårvalet låg på omkring 10 procent, och den styrande majoriteten har sålunda stöd av betydligt färre än så av kårens medlemmar. Kan med detta svaga stöd ens några av kårens förtroendevalda i egentlig mening sägas representera Uppsalas studenter?

Därmed kommer vi till frågan om studentinflytande, som så kärt omhuldas av obligatorieförespråkarna. Personligen känner jag mig icke helt övertygad om nyttan med studentinflytande i universitetets olika organer. Särskilt stor har min skepsis av naturliga skäl blivit av ju vänstervridningen av kåren. Från mitt perspektiv sett, görer de flesta av studenterna i universitetets olika styrelser och förvaltningar betydligt större skada än nytta. Ett presumptivt fortsatt studentinflytande måste ovillkorligen bygga på rent studentfacklig grund, och kan därför icke upprätthållas av personer, som sitter på partipolitiska mandater i studentkåren. Studentrepresentanterna skall tillsammans med övriga ledamöter bevaka undervisningens och forskningens vetenskapliga kvaliteter, inte ägna sig åt för dagen politisk korrekt trams.

Med detta sagt övergår vi till den nu egentliga sakfrågan. Jämlikt 4. och 7. §§ förordningen om studerandekårer, nationer och studentföreningar vid universitet och högskolor är studenter skyldiga dels att tillhöra den »studerandekår som finns vid högskolan», dels att »vara medlem i sådan nation eller annan studentförening som finns vid högskolan och som den studerande hade varit skyldig att tillhöra enligt de föreskrifter som gällde omedelbart före den 1 januari 1999». Sambandet mellan kår- och nationsobligatorierna är icke av Gudi givet och hugget i sten. Det är icke ens självklart. Nationsobligatoriet gäller främst de två lärosätena Uppsala och Lund. Vid vissa yngre lärosäten har nationer på frivillig grund bildats. Så är fallet i exempelvis Linköping och Norrköping, vars nationer saknar det offentligrättsliga obligatoriet. Med detta vill jag påpeka, att kår- och nationsobligatorierna egentligen är två olika frågor, och vi får icke falla i den fälla som har gillrats i syfte att säkra stöd för kårobligatoriets bestånd, nämligen missuppfattningen att kårobligatoriet också är ett nationsobligatorium.

Missuppfattningen om vad frågan egentligen gäller blandad med en besynnerlig motsägelse av den egna uppfattningen framträder tydligt, när obligatorieförespråkarna likt professor Frändberg nu senast i UNT påpekar, att frivilligheten redan har upprättats i och med Skånelandens Nation. Som har påpekats ovan, är icke nationerna problemet. Studentkåren med dess starka politiska slagsida åt vänster är det gissel och plågoris, som vi vill slippa undan. Exemplet med Skånelandens Nation är dock inspirerande. Ingenting hindrar universitetets ledning från att tillåta en nollkår att finnas vid sidan av Uppsala Studentkår. Det vore synnerligen önskvärt, att konsistoriet omedelbart toge detta i beaktande.

Borgerliga Studenter förespråkar, att debatten måtte hyfsas så, att man åtskiljer kår- och nationsobligatorierna. Man kan vara emot kårobligatoriet, men ändå en varm anhängare av nationerna, deras verksamheter, och det kulturarv, som de representerar. Självklart kan man låta nationernas offentligrättsliga status kvarstå även med ett upphävt kårobligatorium, och så börer också ske.

Frändberg avslutar sin artikel med att påstå, att vi »enfaldiga principryttare» och »ikonoklaster» (möjligen omedvetna sådana) »allvarligt riskerar att bli herostratiskt ryktbara i framtidens svenska historieskrivning». Med tanke på den marxistiska dominansen inom svensk historieskrivning, ser jag detta eftermäle an med tillfredsställelse och behärskning.

Kårobligatoriets sista stund är äntligen kommen!

2007-04-04T19:41:00.000+02:00

Sedan år 1908 är rikets samtliga studenter skyldiga jämlikt lag att tillhöra studerandekår vid det lärosäte, där de studerar. Det är en inte helt okontroversiell ordning. Jag tillhörer dess motståndare. Det finnes ingen anledning att tvinga studenter att vara medlem i en studentkår.

Redan år 1997, då jag första gången registrerades vid en högskola, engagerade jag mig mot kårobligatoritet och skrev en artikel, som jag tyvärr aldrig lät publicera. Riktigt flitig hade jag varit innan jag skrev den artikeln. Jag hade talat med såväl utbildnings- som justitiedepartementen och även riksdagen och tingsrätten i Härnösand. Artikeln återgiver departementstjänstemännen Lucie Mandaus’ och Henrik Bjermstens enögda och absurda försvar av kårobligatoriet. Nästan som Bill och Bull: »Kåren blir svår att ersätta, eftersom den utförer så mycket viktigt. Den har en viktig ekonomisk funktion», säger Mandaus. »Negativ föreningsfrihet, d. v. s. skydd mot ofrivillig föreningsanslutning, är praktiskt omöjlig att införa. Vissa golfklubbar har ju t. ex. den bestämmelsen, att enbart medlemmar får spela på föreningens golfbana», tillägger Bjermsten. Vidare argumentation överflödig; den intelligente läsaren ser det groteska i detta resonemang. Om studentkårernas verksamhet nu är så bra och omistlig, kommer studentkårerna att överleva även utan kårobligatoriet. Om någon kår icke överlever utan obligatoriet, har den helt enkelt inget existensberättigande. As simple as that!

Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna har inkorporerats i den svenska regeringsformen (Lag 1994:1219). Hur man resonerade när man förmådde förena den ovan nämnda konventionen med frånvaron av negativ föreningsfrihet kan läsas i fri- och rättighetskommitténs betänkande (SOU 1993:40 del A).

En debattartikel om detta skriven av mig är att vänta. Håll utkik i Upsala Nya Tidning.

Fler bloggar i samma ämne:

Give me a hurray

Nationerna

Diskussionen om kårobligatoriet fortsätter

Leve demokratin! Leve organisationsfriheten!

Leijonborg vill avskaffa kårobligatoriet

Levande historia

Fråntag staten vigselrätten

2007-03-26T10:33:00.000+02:00

Per Olof Widell, medlem av Nätverket för partnerskap, skriver i dag i å SvD Brännpunkt, att äktenskapet icke är för homosexuella.

Widell är hård i sitt omdöme om utredaren Regner. Han skriver.

Ett tydligt exempel på det tendentiösa som präglat utredaren är de resor han företagit. Han har endast gjort studieresor till stater som infört könsneutrala lagar, men underlåtit att besöka England, Wales och Tyskland och andra länder som infört lagstiftning efter den nordiska partnerskapsmodellen.

Därtill kommer att de homosexuella som tillåtits ingå i utredningen endast är personer från RFSL-kretsen.

Utredningen andas beställningsverk från den konfrontationspolitiska kamporganisationen RFSL och duger inte som beslutsunderlag för regering och riksdag.

I stället borde man enligt Widell utveckla det nya civilrättsliga partnerskapsinstitutet. Och varföre icke? Ibland får man intrycket, att homorörelsen har två motstridiga viljor; man vill både särskilja sig från heteronormen, och omforma heteronormen till en mer allomfattande icke-norm. Månne är det så, att partnerskapet är de homosexuellas civilrättsliga institut, och att man skall låta äktenskapet bestå i sin hävdvunna form.

Widells skäl för sitt ställningstagande är, att staten icke ensam äger begreppet 'äktenskap', utan att begreppet också har en teologisk konnotation, vilket den statliga utredare i ärendet har missat. Om man från statens sida ändrar sin definition av äktenskapsbegreppet, förutsätter detta väsentliga ändringar i bibeltexter och vigselformulärer för att den kyrkliga civilrättsligt giltiga vigseln skall kunna bestå.

Men en kyrka som gör så, vad är det för kyrka?, frågar sig Widell. Det är en relevant undran.

Kristen tro är ingenting, som kan ändras efter behag och politiska konjunkturer. Den bygger på en flertusenårig och tidlös tradition. Man kan icke huru som helst ändra på lärosatser och trosuppfattningar. Och äktenskapet är instituerat till samhällets bestånd mellan man och kvinna. Om staten fortsätter att driva kravet, att äktenskapet må omformas till en könsneutral institution, borde kyrkan på allvar överväga att fråntaga staten vigselrätten.

Däremot ser jag ingen anledning att fördöma eller på annat sätt sätta sig till doms över homosexuella och deras livsval, utan i stället besinna Kristi ord.

»Den av eder som är utan synd, han kaste första stenen på henne.» (Joh. 8:7)

»Dömen icke, på det att I icke mån bliva dömda; ty med den dom varmed I dömen skolen I bliva dömda, och med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder. Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga? Eller huru kan du säga till din broder: 'Låt mig taga ut grandet ur ditt öga', du som har en bjälke i ditt eget öga? Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga. (Matt. 7:1-5)

Därför, allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem. (Matt 7:12)

'Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig.' (Matt. 25:40)

Politisk ingeniörskonst å bostadsmarknad förskräcker

2007-03-19T09:26:00.000+01:00

Stavros Giangozoglou (s) påstår, att alliansens företrädare icke har förstått »vilka hinder som finns för unga att skaffa en bostad», därför att man i stället för ändlöst utredande och obstruktiv marknadsintervention lägger krafterna på praktiskt politiskt arbete (U. N. T. 5/3). Därmed faller orden tillbaka på Giangozoglu själv. Orsaken till ungdomars problem att taga sig in på arbetsmarknaden är icke, att byggbranschen och bostadsmarknaden nedtynges av för få regler och bestämmelser. Tvärtom. »Näst bombning är hyresregleringar det säkraste sättet att förstöra en stad» konstaterade en gång professor Assar Lindbeck. En marknad, vars utbud styres av politiskt fastställda begränsningar i stället för av människornas efterfrågan, är dömd till kollaps. Spåren efter försök till politisk ingeniörskonst både inom riket och i andra länder förskräcker. Vi behöver emellertid icke åka längre än till Oslo för att kunna beskåda en fri och fungerande bostadsmarknad, som faktiskt kan tillfredsställa människors behov av bostad.

Ett annat hinder för människor att på allvar taga sig in på bostadsmarknaden är arbetslösheten. Ty ett stort utbud av bostäder görer ingen nytta, om människorna icke har en egen försörjning. Människors svårigheter att taga sig in på arbetsmarknaden är ett minst lika stort bekymmer, som dessutom kan leda fram till bostadsproblem.

De främsta hindren för någon att taga sig in på bostadsmarknaden är sålunda icke färre begränsande regler, utan snarare just dessa regler, med vilka politiska ingeniörer vill tynga ned och förstöra arbets- och bostadsmarknaderna såväl som andra marknader, som nervösa politiker med stort kontrollbehov vill styra efter eget skön. Genom arbetsliniens politik och genom att skapa mindre regeltyngda bygg- och bostadsmarknader kommer de bekymmer, som Giangozoglou tager upp, successivt att försvinna. Sverige behöver fler bostäder och fler arbeten, icke mer av bostads- och arbetsmarknadspolitik.

Utmanad

2007-03-16T10:06:00.000+01:00

Min väninna Jessica Nyberg, ägarinna till bloggen Högerspöket, har utmanat mig. Utmaningen går ut därpå, att man skall avslöja sex underliga eller egendomliga saker om sig själv. Jag har funderat och funderat. Det är inte alldeles lätt att komma på några sådana, som dessutom passar sig för offentlighetens ljus.

Väl, utmaningens regler är följande.

Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir »tagna» ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit »tagna» och att de ska gå till bloggen för att få mer information.

1. Jag räknar mig icke som en del av det moderna projektet, utan drömmer mig hellre tillbaka till fornstora da'r. 1900-talet är skrämmande. 2000-talet är än mer skrämmande. Det var bättre förr. Även förr var det bättre förr. Ju förr, desto bättre.

2. Jag har under den senaste tiden allt mer förlorat tron på mänskligheten. Däremot icke på alla människor. Jag har dock insett, att äkthet och riktig vänskap är synnerligen sällsynta egenskaper hos människan. Besynnerligt nog har jag trots detta icke förlorat tron på kärleken och dess befriande kraft.

3. Jag har av miljöpolitiska skäl icke körkort. Jag är av principiella skäl emot privatbilism, och vill i så liten utsträckning som möjligt vara en del av miljöförstöringens orsaker.

4. Jag har beskrivits som en korsning mellan en förgången tids gentleman och den moderna tidens frigjorda livsnjutare.

5. Jag är en obotlig samlare, och samlar särskilt kungliga memorabilia och litteratur, som är skriven av eller handlar om personer i något av samhällets elitskikt eller personer med anknytning till sådana personer.

6. Jag gick i samband med valet 1991 med i Moderata Ungdomsförbundet efter att i läroboken i historia om det tidiga 1900-talet ha läst, att Högern var konungatrogen.

När nu detta är avklarat, skickar jag utmaningen vidare till följande bloggare.

Therese Börjesson

Johan Carlson

Dag Elfström

Madeleine Johansson

Emma Rådlund

Johan R:son Sjöberg

Celibatet består trots uppenbara brister

2007-03-14T10:59:00.001+01:00

Hans Helighet Påve Benedictus XVI har i ett påvligt brev å nyo bekräftat »skönheten och betydelsen av ett prästerligt liv som levs i celibat som ett tecken för total och odelad hängivenhet till Kristus, till kyrkan och Guds rike». Det rapporterar både SvD och DN.

Det är enligt min mening högst olyckligt. Celibatet fungerar icke. Huru många historier har vi icke hört, om präster som i brist på en legitim sexualpartner har begått övergrepp på andra människor, och då icke sällan barn? Och huru många historier kan vi icke leta fram ur våga svenska herdaminnen om präster, som har levat med sina »hushållerskor», som förunderligt nog ehuru ogifta har blivit havande? Celibatet fungerar icke, och det är dessutom ett omänskligt krav.

Sexualiteten är en grundläggande och mycket stark drift hos människan. Det är ingenting märkvärdigt med det; artens överlevnad är en grundläggande naturlig strävan hos alla arter.

Läs mer om celibatet och dess historia i Nordisk Familjebok.

De nya moderaternas horande med facket tilltalar vänsterväljare

2007-03-14T08:27:00.000+01:00

Sifo har för SVT:s räkning genomfört en opinionsundersökning om stödet för statsrådet Littorins (nap) agerande i fallet med fackets orättfärdiga blockad av Wild'n Fresh i Göteborg. Icke helt oväntat anser en majoritet av de borgerliga väljarna, att Littorin har handlat fel. Nedbrutet på parti är det enbart bland folkpartiets väljare motståndet mot Littorins agerande understiger 50 procent av väljaregruppen. Däremot har Littorin ett starkt stöd inom vänstern, och inom vänsterpartiets valmanskår så högt som 61 procent.

Utslaget på hela valmanskåren är siffrorna så, att 39 procent anser Littorin ha handlat fel, 37 procent anser honom ha handlat rätt, och resterande är osäkra.

Statsrådet Littorin står dock fast vid sin ståndpunkt, att ansvaret för detta måste vara fackets. Någon lagstiftning kommer det icke att bliva tal om. Nej, självklart icke! Det nya arbetarepartiet vågar i all sin maktkåthet icke göra eller säga något, som skulle kunna reta upp facket det minsta. Då offrar man hellre några hårt slitande småföreta... Förlåt, jag menar parasitära kapitalistsvin.

Precis som PJ Anders Linder skriver i sin blogg:

LO-förbunden använder inte sin makt på ett omdömesgillt sätt, och vem ska då skydda de svaga, individuella intressena om inte rättsstaten?

Nu gäller det att fortsätta med opinionsbildningen och kunskapsspridningen. Då kan det hända saker. De nya moderaterna har utformat sin arbetsmarknadspolitik i tron att facket åtnjuter en så stark popularitet att det är riskabelt att gå det emot. Men icke.

En anonym kommentator har emellertid gjort mig uppmärksam på en av statsrådet Littorin författad och i Göteborgs-Posten publicerad debattartikel, i vilken statsrådet Littorin skriver, att en konflikt icke måste vara bra, bara därföre, att den är legitim. Gott så, men problemet är ju ej blott, att konflikten i Göteborg var dålig, problemet är också, att den var legitim, det vill säga tillåten enligt rätt och lag. Oviljan att komma till rätta med detta problem är påtaglig.

Hedelinska huset blev lågornas rov

2007-03-13T17:06:00.000+01:00

En halv timme efter midnatt natten mot tisdagen 13. mars utbröt i en tobaksbutik en br and, som kom att ödelägga Hedelinska huset i Strömstad. Ett kulturarv har blivit lågornas rov.

Huset uppfördes av Claes August Hedelin och stod färdigt 1893. Hedelin var handlande och drev i bottenvåningen skeppshandel, där det även såldes glas, specerier och vin. En tid hade Göran Svenning sin tandläkarepraktik här.

Under många år var byggnaden i förfall, men 1997 genomgick huset en pietetsfull renovation och återfick sin ursprungliga färg, och huset prisbelönades av Strömstads kommun med miljönämndens stadsmiljödiplom. Den gamla stuckaturen, som i stor omfattning hade fallit bort, kompletterades då med nygjutna figurer. Smidesräcken återskapades efter gamla förlagor. Putsen lagades och fick en ny, blekrosa färg. Fönsterinfattningarna målades vita.

Branden tros ha börjat i en lagerlokal, och det snabba förloppet tros ha snabbats på av ett schakt, som går genom hela byggnaden. Branden fick därigenom fart och övertände på vinden. På några timmar var ett kulturarv ruinerat.

Olyckor som denna väcker alltid frågan, om man skall bygga något nytt, eller om man skall återuppbygga den förstörda byggnaden. Min uppfattning är glasklar. Vi kan inte låta krig, olyckor, och vansinniga beslut fördärva och förskingra vårt kulturarv. Efter kriget lät man i Warszawa restaurera och återuppbygga stora delar av den sönderbombade gamla stadskärnan. Ett exempel som manar till efterföljd.

Läs artikeln i SvD.

Kulturarvet raseras sten för sten

2007-03-13T10:56:00.000+01:00

Från Förenade Konungariket rapporteras, att anrika House of Lords eventuellt skall omvandlas från hereditär till elektiv korporation (DN 9/3). House of Lords, som i svensk översättning ofta kallas Överhuset, har en historia, som enligt den officiella historieskrivningen sträcker sig tillbaka till 1000-talet, och redan på 1300-talet har två hus utvecklats; ett beståend av representanter för grevskap och byar, det andra bestående av religiösa ledare (Lords Spiritual) och magnater (Lords Temporal). Inom loppet av ett sekel hade Lords Temporal blivit agnatiskt ärftliga och kända som 'peers', det vill säga inbördes jämlika, men med fem ranger: Hertig, Markis, Greve, Vicegreve och Baron.

Nedmontaget av detta omistliga kulturarv, som i sanning är – eller åtminstone har varit – en nödvändigt motvikt till upplysningsidéernas ohämmade strävan att upprätta oklokratier världen över, började år 1909, då Konungens liberalistiska kabinett, sedan House of Lords avslagit kabinettets budget, som under hot om att låta utse en stor mängd av liberalistiska pärer, år 1911 i House of Commons drev igenom en lag, som avskaffade Houses of Lords möjligheter att stoppa kabinettets lagförslag. The Parliament Act 1911 mildrades dock så småningom av The Parliament Act 1949.

Nästa slag kom med The House of Lords Act 1999, då en stor mängd av de ärftliga pärerna – bland andra Guy Fawkes' ättling – fråntogs säte och stämma i House of Lords. I ett av Lord Weatherill framlagt tilläggsförslag tilläts 92 ärftliga pärer att behålla säte och stämma till dess House of Lords helt har förstörts.

Nu kommer man alltså troligen att slå den sista spiken i kistan. Läs med om Lords Reform i The Guardian's Special Report.

Läs också Johan R:son Sjöbergs kommentar.

Varför har ingen kommit på det tidigare?

2007-03-12T17:25:00.000+01:00

Upsala Nya Tidning skriver idag å ledareplats, att Telia borde avskiljas från telenätet. Får jag månne påminna om, att jag argumenterade för samma sak redan år 2004?

Gammaldags

2007-03-12T13:26:00.000+01:00

Redaktör Kristian Karlsson vid Svenska Dagbladet skriver skriver idag i ett inlägg å Ledarredaktionens blogg om »bekymret» med »illegala danser». Jämlikt lagen är det nämligen så, att en krog eller klubb måste ha tillstånd för att få anordna dans i sina lokaler.

– Om någon börjar dansa på ett ställe utan danstillstånd ska krögaren omedelbart dämpa musiken och stoppa dansen, förklarar polisinspektör Christer Ohlin för Södermalmsnytt.

Motivet för denna sanslösa och otroliga lagbestämmelse är »gästernas säkerhet». Dans är ju nämligen – som vi alla vet – en synnerligen farlig aktivitet. Den är nämligen både ett resultat av och en orsak till glädje. Och glädje är en inkörsport till de betydligt farligare fenomena entusiasm, intiativkraft, och flit. Gud bevare politikerna från sådana människor.

Eller som den skicklige och förstklassige underhållaren Friherre Povel Ramel skriver i sin visa Gammaldags:

Just när han första versen sjungit

har en ordningsvakt kvickt framsprungit,

och av den vaktens min förstår han

att så roligt får han

ej ha.

Folkpartiet befäster sin ställning som icke-borgerligt parti

2007-03-12T11:05:00.000+01:00

Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag kritiserar idag å DN Debatt Centerpartiets »nya nyliberalism», som han anser utgöra »en fara för Alliansen». Anledningen är, att Centerpartiet med Maud Olofsson i spetsen och ivrigt påhejad av ungdomsförbundets ordförande Fredrick Federley står för en konsekvent borgerlig politik med stora inslag av tung kritik av den socialistiska staten och dess kollektivistiska tvångslösningar. Centerpartiet har alltså gjort sig skyldigt till sådana i svensk politisk kontext ohyggliga synder som argumentation för platt skatt och stora skattesänkningar, marknadslösningar även på bostadsmarknaden, och en väsentligt reformerad arbetsrätt; allt mycket behövliga åtgärder för att komma till rätta med Sveriges problemata, och en del av moderaternas politik, innan även de blev sossar.

Enligt Ullenhag kommer Centerpartiet, om det fortsätter på den inslagna vägen, komma att skada förtroendet för Alliansen. Men vad är ett förtroende byggt på en socialdemokratisk retorik värt? Vilket förändringsmandat – och vilken förändringsvilja – har Alliansen givet eftergivenheten för en under 70 år befäst folklig lättja, ansvarslöshet, och förvriden äganderättsuppfattning, och givet underlåtenheten att bilda opinion för ett frihetens Sverige?

Tvärtemot Ullenhag anser jag Maud Olofsson vara en frisk fläkt i den unket socialdemokratiska nya borgerligheten. En politikers främsta uppgift är att driva en politisk linie grundad på ideologiska utgångspunkter, inte att nervöst och opportunistiskt vända kappan efter den populistiska vinden. En politiker skall bilda opion, inte följa den.

Läs artikeln i SvD, vad de övriga Allians-partierna anser här och här, samt P. J. Anders Linders blogg här.

Moderaterna har fastnat i kvoteringsträsket

2007-03-10T00:50:00.000+01:00

Dagens Nyheter skriver idag, att även det en gång så stolta Högerpartiet, numera det nya arbetarepartiet, har fastnat i kvoteringsträsket. Från partiets kommunala rikskonferens i Örebro rapporteras om partiets nya linie.

Den moderate partisekreteraren Per Schlingmann drar upp riktlinjerna för politiken framåt, och det handlar främst om att förstärka välfärden, säger han.

Han vädjar också till dem att se till att fler kvinnor anställs på kommunala toppjobb. Inte minst för att dessa kvinnor ska bli förebilder för andra.

Huru var det nu jag skrev om politisk ingeniörskonst?

JämO lägger näsan i blöt

2007-03-10T00:40:00.000+01:00

Jämställdhetsombudsmannen, som är en av Sveriges politiska myndigheter, har nu bestämt sig för att (som det heter) »granska centrala kyrkokansliet, stiftskanslierna och samfälligheter ur jämställdhetsperspektiv». Jämställdhetsombudsmannen ogillar nämligen, att kyrkan, som är en naturlig manlig domän, är ojämställd. I kyrkans fall handlar det emellertid icke om lika lön mellan män och kvinnor med samma tjänster. Här går han ett steg längre och kräver lika lön mellan diakoner och komministrar, som är två olika tjänster.

Därtill kommer den uppslitande frågan om kvinnliga präster (alltså prästinnor) och motståndet emot dem.

– Jag tror att man underskattar betydelsen av den barlasten, säger han.

Han har alldeles rätt i en sak. Man underskattar frågans betydelse. Däremot är det jämställdhetsivrarna som står för barlasten.

Läs artikeln i SvD.

Välgörande språkpolitik från Vägverkets sida

2007-03-09T17:21:00.000+01:00

Vägverket har efter en två år lång strid och trots avslag av länsstyrelsen stadfästat sitt tidigare beslut, att ett pensionat i Dalkarlsberg skall skylta på svenska språket och icke på engelska språket.

– Vi följer Wienkonventionen från 1989 om hur man ska skylta i Europa. Den säger att i första hand ska man skylta på landets språk, säger Jan-Olow Bergwall på Vägverket region Mälardalen.

Så oerhört välgörande, att någon äntligen sätter ned foten. Trist bara, att riksdagen icke lagfästade det svenska språkets ställning, när man förra året hade möjligheten.

Gud bevare oss från dessa politiska ingeniörer!

2007-03-09T09:37:00.000+01:00

En grundläggande princip i allt politiskt tänkande borde vara, att idéer och visioner icke skall forceras fram medelst politisk och social ingeniörskonst. Om en idé i sig själv äger tillräcklig styrka, sprängkraft, och lockelse, kommer den att på organisk grund växa sig stark med tiden. Ett slags politisk darwinism kan tyckas, med principen survival of the fittest även gällande politiska teorier. Det förer dock det goda med sig, att man icke i onödan skapar spänningar i samhället och konflikter mellan människorna.

Några, som icke arbetar jämlikt denna princip, är de olika intressegrupperna å politikens vänsterkant. Feminister, konstruktivister, jämställdhets- och jämlikhetsivrare, och andra högljudda grupper, som har uppkommit i postmodernismens spår (eller ursprungligen i upplysningens spår). Dessa, som dessvärre också har fått ett väsentligt politiskt inflytande i dagens Sverige, synes anse tvång och hot om repressalier vara den bästa och mest civiliserade vägen till målet. Jag säger som räven säger till lejonet i Horatii översättning av Aisopos fabel: Vestigia terrent!

Det senaste i raden av exempel på detta agerande är jämställdhetsombudsmannen Claes Borgströms debattartikel å dagens DN Debatt. Jämställdhetsombudsmannen menar, att det är ett problem, att arbetsgivarna icke i så stor utsträckning som det behagar jämställdhetsivrarna kartlägger och korrigerar löneskillnader mellan män som kollektiv å ena sidan och kvinnor som kollektiv å den andra. Man utgår nämligen från premissen, att män och kvinnor alltid skall ha lika lön för lika arbete, att kvinnor får lägre lön enbart därföre, att de är kvinnor, och att kvinnodominerade sektorer har ett lägre löneläge enbart därföre att de är kvinnodominerade. Att orsakerna till löneskillnaderna snarare kan stå att finna däri, att män oftare än kvinnor byter arbeten, och att detta leder till en väsentligt annorlunda löneutveckling, än om man förbliver vid sin läst, föresvävar aldrig jämställdhetsombudsmannen och hans meningsfränder.

Att arbetsgivarna är uppenbart ointresserade av denna interventionism i näringslivets frihet tvingas även jämställdhetsmannen konstatera.

En del av skulden faller ofrånkomligen på de av arbetsgivarnas egna organisationer som uppmuntrar sina medlemmar att utföra ett lönekartläggningsarbete på lägsta möjliga nivå, inte i syfte att upptäcka och korrigera könsrelaterade löneskillnader, utan enbart för att »bli godkända av JämO».

En av anledningarna till, att arbetsgivarna icke genomförer dessa kartläggningar lika ofta som jämställdhetsombudsmannen kräver är, att de finner dem vara betungande. De tager helt enkelt kraft och energi från företagens primära uppgifter. Därför kan jämställdhetsombudsmannen tänka sig att gå med på, att dessa kartläggningar sker enbart vartannat år. Så generöst. Lända sig den politiska ingeniörskonsten till efterrättelse skall man dock, oavsett om det tarvas varje eller vartannat år. Annars hotar jämställdhetsmannen med repressalier.

Hot om ett kännbart bötesstraff tycks vara nödvändigt för att förmå
arbetsgivarna att ta sitt arbete för jämställda löner på allvar.

Tror man verkligen, att det är en klok strategi för att idéerna skall segra?

Welcome to Sweden!

2007-03-09T09:07:00.000+01:00

Ikväll börjar Kanal5:s nya satsning Welcome to Sweden. Skådespelarna Richard Kiel, mer känd som Jaws i James Bond, och Verne Troyer, mer känd som Minime i Austin Powers, har rest runt i Sverige för att få uppleva och lära sig om svenska traditioner och svensk kultur. När turen kom till april månad med Valborgsmässoafton och H. M. Konungens födelsedag, fick Henrik S. Järrel, Jakob E:son Söderbaum och undertecknad representera den typiske Upsala-bon. Producentens kommentar till mig efteråt var, att om han någon gång skulle time-casta en roll från Oscar II:s tid, skulle jag få den direkt. I sanning ett gott betyg!

Efter en angenäm lunch å Stadshotellet, då vi efter bästa förmåga berättade för herrar Kiel och Troyer om dessa särskilda kulturyttringar, fick vi i ett snöigt Upsala försöka gestalta det särskilda akademiska firandet av sista april.

I samband med lunchen togs också ett gruppfoto, som enligt uppgift skall användas i en väggalmanacka, som skall säljas i anslutning till programmet. Överskottet skall gå till välgörande ändamål.

Se också Jakob E:son Söderbaums inlägg i samma ämne.

Välkomna till Sverige, Jaws och Mini Me (Metro 2007-03-09)

Politikerna skall hålla sig borta från sovrummen!

2007-03-08T17:34:00.000+01:00

Danmark är på många sätt ett bra land. Konungen – eller i förekommande fall regerande Drottningen – har en märkbart starkare konstitutionell ställning än i Sverige. Under kravallerna i Köpenhamn i samband med rivningen av Ungdomens hus uppmärksammade en vän, att polismans kommando i Danmark sker i Drottningens namn. »I Drottningens namn befaller jag Er etc!» Stilfullt!

Även solen har sina fläckar. Enligt Svenska Dagbladet (8/3) har Dansk Folkeparti nyligen gjort ett uppmärksammat utspel, i vilket partiet har synpunkter på danskarnas sexualvanor.

- Vi har sexualundervisning, men vi bör lägga större vikt vid avhållsamhet. I sexualundervisningen ska man nämligen inte bara förhålla sig till det tekniska. Nej, parförhållande och sex ska man förbinda med lojalitet och trohet, säger partiets talesman i utbildningsfrågor Martin Henriksen till Berlingske Tidende.

Gud bevare oss från sådana politiker, som tränger sig ända in i våra sovrum. Politiker skall ägna sig åt intet mer än att skapa förutsättningar för människorna att leva goda liv efter egna skön. Huru människorna väljer att leva sina liv, skall de dock icke lägga sig i.

En dömande och skuldbeläggande moralism är ingen betjänt av.

Ersätt den passiviserande högskattestaten med ett starkt civilt samhälle

2006-12-03T07:25:00.000+01:00

Eileen och Sune Holmgren ställer i sitt genmäle (UNT 3/12) ett antal av måhända retoriska frågor. Frågorna är berättigade, men låt mig påpeka, att jag icke har något inflytande över vilka skatter, som kommer att sänkas. Jag vill personligen se en sänkning av det totala skattetrycket och icke enbart små sänkningar av enstaka skatter. Samman med detta hörer dock ett annat problem, som Holmgren tager upp, nämligen det, att många människor under en längre tid har betalat höga skatter och därmed förväntar sig de utlovade »fördelarna» med detta. Därför måste vi ha en längre utfasningsperiod av den svenska högskattestaten samtidigt som en kraftig reduktion av antalet av statliga myndigheter och andra skattefinansierade verksamheter måste genomföras. Målet måste dock ligga fast: den passiviserande högskattestaten måste ersättas med ett starkare civilt samhälle, som i större utsträckning bygger på och uppmuntrar enskilt ansvarstagande och privata initiativ. Holmgren kallar ett sådant samhälle »iskallt». Jag kallar det sunt, livskraftigt, och mänskligt.

Holmgren lider av bristande insikter i ekonomiska fundamenta

2006-11-30T00:38:00.000+01:00

Eileen och Sune Holmgren framhärdar i sin kontrareplik (UNT 29/11) med sin uppfattning, att skattesänkningar betalas, och menar därmed besynnerligt nog, att det är jag, som har en märklig syn på ekonomi. Holmgren slår dock en gång huvudet på spiken och konstaterar, att skatterna är statens intäkter, och att även statens utgifter måste sänkas, om intäkterna minskar. Om man har detta klart för sig, borde man också förstå, att en skattesänkning är just en intäktsminskning, och att en intäktsminskning inte betalas; det är kostnader, som betalas.

Vidare påstår Holmgren, att en stor grupp av människor kommer att bli utan både månadsinkomst och arbetsträning, om statens skatteintäkter minskas. Om jag ville skriva Holmgren på näsan, skulle jag påstå, att de har en beklaglig människosyn, när de vill, att människor skall leva på bidrag och få statlig arbetsträning hellre än att de skall få riktiga arbeten och egna löner.

Holmgren menar, att dessa människor måste avstå från allt för att jag skall få min skatt sänkt. Egentligen är det tvärtom: jag måste avstå från en del av mitt kapital, för att dessa människor skall få sin försörjning. Det kan i särskilt ömmande fall vara motiverat, men svenska staten har vuxit till abnorma proportioner, vilket har kvävt människornas ansvarstagande och initiativkraft. Med detta vill nu regeringen äntligen komma till rätta.

Man betalar skatt, icke för skattesänkning!

2006-11-28T17:33:00.000+01:00

Eileen och Sune Holmgren påstår (UNT 25/11), att andra betalar min skattesänkning. Paret Holmgren sällar sig därmed till raden av vilseledda människor, som tror, att skattesänkningar betalas. Så är det ju nu en gång för alla icke!

Låtom oss reda ut begreppen. Enligt NE:s ordbok betyder 'betala' att »lämna ifrån sig (visst värde) i utbyte mot ngt». I verbets semantiska referens ingår, att man själv skall äga det, som man lämnar ifrån sig; i annat fall kan det icke vara fråga om en betalning, utan om att återlämna eller vidarebefordra annans egendom.

Mitt kapital är mitt eget, precis som Holmgrens kapital är deras. Jag betalar min skatt, och de betalar sin. Om skatten sänkes, innebärer det en kostnadsminskning för mig och en intäktsminskning för staten, men icke i något av transaktionsleden innebärer det en ökad kostnad. Alltså betalar ingen för en skattesänkning. Eller påstår Holmgren, att allt kapital i samhället är statens?

Staten har, precis som alla vi andra, en begränsad inkomst att röra sig med. Om inkomsten minskar (vilket icke är det samma som att kostnaderna ökar), måste man prioritera och rätta munnen efter matsäcken. Staten bedriver många oviktiga och rent av skadliga verksamheter, som man kan välja att lägga ned. Dessvärre förekommer dessa verksamheter aldrig i diskussionerna om statens nedskärningar och ekonomiska prioriteringar. I stället ställer man alltid så kallade »svaga grupper» mot nedskärningarna, vilket av någon anledning i vissa kretsar upprätthåller ett stöd för högskattestaten.

Vilken enskild person kan med hedern i behåll säga, att man icke har råd att sänka sin lön, därför att det skulle kosta för mycket?

Familjen är ingen fälla!

2006-11-22T13:21:00.000+01:00

Stavros Giangozoglu (s), som intressant nog anser sig känna Alliansens politik bättre än företrädarna för Alliansens partier, kallar kommunens budget för en »kvinnofälla» (UNT 22/11). Stavros menar, att vi alla skall häpna över, att de borgerliga partierna vill öka familjernas valfrihet inom barnomsorgen genom att införa »det mycket konservativa vårdnadsbidraget» (som om konservatism vore något att förfäras över).

Men, min bäste Giangozoglu, familjen är ingen fälla. Ett barn är ingen belastning. Och framför allt är familjen – icke något offentligt daghem – barnets naturliga omgivning och uppväxtmiljö. Den, som icke önskar taga ansvar för ett barn, och icke vill giva barnet en god uppväxt, skall heller icke skaffa något barn.

Personligen anser jag det vara sunt, att föräldrarna och icke staten väljer omsorgsform för varje enskilt barn. Med förskolepeng och vårdnadsbidrag ökar de enskilda familjernas möjligheter att själva bestämma över detta. Den politiska klåfingrighetens tid är äntligen på väg att taga slut!

Akademiska förtjänster framför kvotering

2006-11-17T05:56:00.000+01:00

Studentkårens ordförande Jenny Carlsson (vsf) och jämlikhetsansvariga Anna Ardin (s) vidhåller i sin replik till kandidat Westberg (Ergo nr 12/2006), att »[e]n jämnare fördelning mellan kvinnliga och manliga författare är ett av de få praktiskt genomförbara sätten att bredda litteraturens idag alltför ofta mycket ensidiga perspektiv». Inget resonemang kunde vara i grunden mer fel. Jämställdhet och jämlikhet är inga självändamål, och en författares kön utgör inget relevant kriterium vid bedömningen av en boks kvaliteter.

Jämlikt studentkårens vid fullmäktiges sammanträde 26/9 antagna jämlikhetsplan skall kåren »slutföra tre kurslitteraturgranskningar ur ett genus- och/eller HBT-perspektiv». Det är sorgligt, att studentkåren har fallit i den politisk korrekta fällan i stället för att ägna sig relevant, studentfacklig, studiebevakning. Hellre än det senare ägnar man sig åt att dela in studenterna i mer eller mindre godtyckliga kollektiv – dessutom utan att fråga varje enskild individ om han själv identifierar sig med detta kollektiv. Varför betraktas en homosexuell student som homosexuell snarare än människa? Varför betraktas en person från ett annat land under hela sitt liv som invandrare, trots att han har slutat vandra in sedan han väl har kommit hit? Och varför betraktas kvinnor alltid som svaga offer för osynliga strukturer?

Vid bedömning av en boks lämplighet som studielitteratur vid universitetet börer hänsyn tagas till kvaliteter som ämnesrelevans, vetenskaplig akribi, och akademisk stringens. Inte inom någon av dessa kvaliteter rymmes frågan om författarens kön, etnicitet, eller sexuella läggning. Boken akademiska förtjänster skall vara allenarådande.

Den, som vill hålla på och fjanta sig med kvotering av både det ena och det andra, må göra så för sin egen skull, men håll tassarna borta från min utbildning och mitt universitet!

Kapitalet är enskild egendom – icke offentlig

2006-11-16T06:00:00.000+01:00

Erik Lindgren menar i sin replik på min insändare om a-kassereformen (UNT 14/11), att jag har missat, att skattepengar spenderas. Att jag har missat detta är nu alls icke fallet. Däremot utgår jag från, att allt kapital är enskild – icke offentlig – egendom. Därför är en skattesänkning icke en utgiftsökning, som måste finansieras, utan en intäktsminskning. Alltså måste man, precis som Lindgren sedan skriver, vid en skattesänkning sänka de offentliga utgifterna. Det borde vara varje anständig politikers mål att anföra politikens reträtt till förmån för det civila samhällets frammarsch, och minska de offentliga utgifterna till ett absolut minimum av kärnverksamhet.

I förbigående vill jag också påpeka, att ingen finansierar a-kassan genom medlemskap i facket. A-kassorna och facken är formellt sett fristående från varandra, även om vi i Sverige har den märkliga ordningen, att a-kassorna (utom Alfakassan) administreras av facken, som därigenom får myndighetsliknande uppgifter. Man kan dock teckna en arbetslöshetsförsäkring utan att vara medlem i facket (vilket härmed varmt rekommenderas). Huru någon kan påstå en statlig pålaga vara ett avstått löneutrymme, övergår dock mitt förstånd.

Lindgren menar vidare, att jag har kapitalistens perspektiv. Där har han alldeles rätt. Kapitalismen – för visso nödvändigtvis förenad med ett långsiktigt perspektiv – är nämligen det bästa ekonomiska system, som vi känner. Kapitalismen, som släpper människans intellektuella kreativitet, företagsamhet, och skapande förmågor fria, har skapat vårt eget välstånd, och är det enda system, som kan hjälpa u-länderna att skapa sig ett bättre välstånd.

Kapitalismen bygger icke på, att man görer vinst på arbete, som man själv icke utförer. Den bygger på, att var och en äger sin arbetskraft. Man kan välja att antingen sälja sin arbetskraft till andra eller behålla den själv och driva sitt eget företag. Båda valen är hedervärda, och att människor i detta fall gör olika val är nödvändigt för en fungerande ekonomi. Att företag går med vinst även sedan lönekostnaderna har räknats bort, gynnar även arbetstagarna. Det leder nämligen till, att företagen kan utvecklas genom nya investeringar. Det leder till, att avkastat kapital kan användas till investeringar i nya företag. Och det leder slutligen till, att fler kan få arbete.

Sluta förvänta er, att andra skall betala!

2006-11-12T02:10:00.000+01:00

Under parollen »Rör inte vår a-kassa!» manar syndikalisterna till politisk strejk mot regeringen. I sitt krav till regeringen skriver syndikalisterna, att de inte accepterar att betala för överklassens skattesänkningar som exempelvis halveringen av förmögenhetsskatten. Man går till och med så långt, att man påstår, att regeringens avsikt med a-kassereformen är att »finansiera överklassens skattesänkningar», och att detta är »stöld». Det är ett påstående, som är så fundamentalt felaktigt, att det icke ens borde behöva bemötas. För det första är en skattesänkning en intäktsminskning, icke en utgiftsökning. Utgiftsökningar finansierar man, men vid intäktsminskningar rättar man munnen efter matsäcken. För det andra definieras begreppet »stöld» i Svenska Akademiens Ordbok över svenska språket som »uppsåtligt, olovligt tillgrepp av annans lösegendom varigm gärningsmannen gör en vinning o. den bestulne tillfogas skada». På vilket vis kan det vara stöld att sänka statens beskattning av medborgarnas enskilda egendom?

Resonemanget om, att skattesänkningar är »kostnader», som måste »finansieras», och att de rent av är stölder, är vida spritt i vänsterkretsar, och har dessvärre oförsiktigt nog anammats också av borgerliga politiker. Det gör emellertid resonemanget icke desto mindre fel.

Betalar gör man för sina egna kostnader. Exempelvis betalar man sin skatt. Det gäller låginkomsttagare såväl som medel- och höginkomsttagare. Däremot är en skattesänkning icke en kostnad för någon. Det är en kostnadsminskning för berörda skattebetalare och en intäktsminskning för staten.

Regeringen har med sin aviserade a-kassereform icke för avsikt att röra någons a-kassa. Däremot kommer man genom att öka självfinansieringen och därmed öka a-kassans försäkringskaraktär att i än högre grad än förr göra a-kassan till just a-kassans medlemmars – eller försäkringstagarnas – a-kassa.

Å ena sidan framstår i socialisternas värld allt kapital i samhället i grunden vara statlig egendom medan vi i nåder erhåller en viss del av det kapital, som vi förtjänar genom vårt arbete. Å andra sidan förefaller något slags besynnerlig blandning mellan egendomsgemenskap och privat äganderätt råda. Endast med dessa grundläggande premisser kan man påstå, att en skattesänkning är en kostnad, och att ömsom staten och ömsom någon annan måste betala för varje skattesänkning.

Det är dags, att svenskarna lär sig, att taga sitt ansvar för sina egna liv i stället för att ständigt förvänta sig att någon annan skall betala.

Fel att förbjuda elevers deltagande i kristna högtider

2006-11-05T00:47:00.000+01:00

Eleverna vid Västerängsskolan i Bålsta får jämlikt rektors beslut ej längre fira advent och andra högtider i kyrkan. Skälet är, att »man ska motverka diskriminering och skapa en skola där alla ska kunna vara med» och att man, om man firar våra traditionella kristna högtider, »åsidosätter elever om de inte kan vara med i undervisningen, i det här fallet på grund av annan tro» (UNT 30/10).

Sverige är av hävd och tradition ett kristet land. Inte ens i vår sekulariserade tid har de kristna traditionerna helt övergivits, ehuru deras teologiska och symboliska innebörder möjligen icke längre är lika allmänt kända som förr. Tvärtemot vad rektor Johansson och andra anser, menar jag, att en av skolans uppgifter faktiskt är att i undervisning och praktisk handling förmedla dessa traditioner och deras innebörder. Att ha en gemensam kulturell grund är viktigt för att skapa ett stabilt samhälle. På vilket vis skulle det leda till diskriminering (ett av vår tids mest brukade och missbrukade ord)?

Ett besynnerligt inslag i svensk politik är, att invandrare från andra kulturområden samtidigt både skall integreras och få bevara sin egen kultur inom riket. Varthän leder detta egentligen? Ett gammalt svenskt talesätt säger, att man tager seden dit man kommer. Detta gäller invandrare, som kommer hit, likaväl som svenskar, som kommer till andra kulturområden. Vår tids stora folkströmmar ställer stora krav på oss alla, men ett krav, som de rimligtvis inte kan ställa, är, att vi skall anpassa vårt samhälle, vår kultur, och våra traditioner efter de från andra kulturområden inflyttade nya medborgarna.

Svepskäl bakom republikansk granskning av Konungahuset

2006-10-20T11:58:00.000+02:00

Studenttidningen Gaudeamus vid Socialhögskolan i Stockholm påstår enligt SvD (20/10), att HKH Prinsessan Madeleine inte har erlagt sin dessvärre ännu obligatoriska kåravgift. Vid en närmare kontroll visar sig dock denna uppgift vara felaktig, varpå chefredaktrisen Anna Bengtsdotter försvarar sig med det, »att vi just granskat prinsessan handlar om att det är skattebetalarnas pengar som bekostar hennes utbildning och apanage». Nu är det ju så, att skattebetalarnas pengar inte bara via både statsanslag och studiemedel bekostar del allra flesta studenters utbildning, utan också alla offentliga ämbeten, tjänster, och uppdrag. Detta i vissa kretsar vanligt argument om vikten av granskningen av Konungahuset är inget annat än en förtäckt medial republikansk kampanj. Och i detta fall dessutom om en struntsak.

Om att höra hemma överallt och ingenstans

2006-10-20T11:06:00.000+02:00

Jag har ända sedan jag blev politiskt medveten ansett konservatismen vara min ideologiska hemvist, ehuru jag givet dagens svenska politiska kontext icke är särdeles konservativ, utan närmast reaktionär. I frågor gällande ekonomiskt system, frihet, och ansvar, är jag emellertid enligt Internet-baserade tester närmast libertarian. Förutom att detta obönhörligen leder till vissa inre motsägelser och andra problemata i mitt politiska tänkande, leder det också till, att jag står med en fot vardera i två väldigt olika – ja, närmast varandra motsatta – politiska idékomplexer. I förlängningen blir konsekvensen, att jag icke hörer hemma i någotdera av lägren, och icke fullt ut accepteras någonstans. Ehuru diskussionens vågar går höga, och ehuru ordstriden stundom hettar till, borde man kunna vara vänner ändå.

TV-avgiften finansierar public service

2006-10-19T10:41:00.000+02:00

Replik till Mats Börjesson (UNT 17/10).

Mats Börjesson slår in öppna dörrar, när han försöker mästra mig genom att påpeka, att TV-avgiften erlägges för TV-innehav. Det vet jag redan. Man kan ställa undan sin TV-mottagare i garderoben och trots det tvingas betala. Däremot har han fel, när han påstår, att TV-avgiften inte finansierar SVT, SR, och UR. Det räcker med att surfa in på Radiotjänsts hemsida för att mötas av beskedet, att »Tv-avgifterna finansierar public service, det vill säga Sveriges Television, Sveriges Utbildningsradio och Sveriges Radio». Man kan också surfa in på de respektive bolagens egna sidor och mötas av samma besked. SVT har till och med haft vänligheten att redovisa fördelningen av TV-avgiften mellan de olika bolagen för år 2004.

Att SVT, SR, och UR får vissa mediepolitiska statsanslag förändrar inte någonting till det bättre, men det är en annan fråga.

Börjesson har vidare missförstått något mycket grundläggande. Det främsta bekymret är inte SVT:s utbud (man kan strunta i att titta på SVT:s utsändningar, om de inte faller en i smaken). Det främsta bekymret är det faktum, att man genom lagtvång måste betala för att inneha en TV-mottagare (det är ju trots allt inte ett livsfarlig vapen, vi talar om) och att man därmed tvingas betala för SVT:s utsändningar oavsett om man har beställt tjänsten eller inte.

Börjesson synes läsa min insändare som Fan läser Bibeln. Jag har aldrig påstått, att jag värderar min egen äganderätt högre andras. Jag anser, att alla skall slippa betala TV-avgift.

Äntligen!

2006-10-18T17:58:00.000+02:00

Nättidningen Dagens PS redovisar idag (18/10), att en av Veckans Affärer företagen undersökning visar, att hälften av de tillfrågade i VA:s VD-panel uppgiver sig ha anlitat svart arbetskraft. De anser det vara ett »harmlöst brott som fått alltför stora proportioner», och ingen av dem utesluter, att någon i deras bolags styrelser har anlitat svart arbetskraft.

Inte alla är lika glada som jag över detta besked. Etikakademins VD Mattis Bergquist, som ingår i »Kärnan» i Etikakademin, anser det vara »tragiskt att de svarar så», och han anser vidare, att alla skall hängas ut.

Etikakademin drives av Alecta, ICA, TeliaSonera och Vattenfall, och skall »med utgångspunkt i en reflektion omkring grundläggande värdefrågor, verka för moralisk kompetensutveckling i arbetslivet» eller – för att citera Dagens PS – »försöka höja moralen inom arbetslivet». Jaha? Varför är det omoraliskt att inte betala skatt?

Ingen stake i Stegö

2006-10-18T09:58:00.000+02:00

Ända sedan maktskiftet har nyhetsrapporteringen i Sverige till stor del tillägnats uppgifterna om kultur- och migrationsministrarnas underlåtenhet att erlägga TV-avgift. Bortförklaringarna och ursäkterna har avlöst varandra. Med Stegö Chilòs bakgrund inom Timbro är hennes skäl för att inte betala uppenbar för de flesta. Varför kunde hon inte stå fast vid sin ideologiska övertygelse och säga som det är — att systemet med TV-avgift är oförsvarligt?

Jämlikt 1 § lagen om TV-avgift skall »den som innehar en TV-mottagare […] betala TV-avgift för mottagaren till Radiotjänst i Kiruna Aktiebolag». Avgiften är för närvarande 164 kronor per månad, eller ungefär lika mycket som nio kommersiella TV-kanaler. Den finansierar SVT, SR, och UR.

Det räcker alltså med att äga en TV-mottagare för att tvingas betala för SVT:s, SR:s, och UR:s utbud. En majoritet i riksdagen anser, att SVT, SR, och UR — »den fria radion» och »den fria televisionen» i Sverige — måste finansieras medelst tvång grundat på innehav av en teknisk utrustning, som man kan inneha i helt andra syften än att se »den fria televisionens» utsändningar. Vari ligger det berättigade i detta? Och anser man, att SVT, SR, och UR saknar konkurrenskraft för att kunna finansieras genom frivilliga avtal mellan köpare och säljare? Vilka skäl har vi i så fall att ha en så stor publicserviceverksamhet?

Nu är det också värre än så. Såsom i lagtexten definierad TV-mottagare räknas även video med kanalväljare, dator med TV-kort, videokamera med kanalväljare, DVD-spelare med möjlighet att taga emot markbundna sändningar, digital-TV-mottagare, samt enligt det senaste förslaget — mobiltelefoner. På samma sätt som en TV-handlare är skyldig att till Radiotjänst anmäla vem, som har köpt en TV, kommer månne mobiltelefonhandlarna i framtiden att åläggas att rapportera vem, som har köpt en mobiltelefon. Kontrollstaten känner inga gränser. Och allvarligt talat! Varför behöver staten veta vem, som innehar TV-mottagare? Det är trots allt inte ett livsfarligt vapen, vi talar om. Och varför behöver staten så många egna TV-kanaler? Tekniken för att enkelt kunna köpa sig sändningstid i kommersiella TV-kanaler existerar redan.

Strax efter maktskiftet avslöjades, att två av de nya statsråden — kulturminister Stegö Chilò och migrationsminister Billström — inte har erlagt TV-avgift trots TV-innehav.

F. d. Kulturminister Stegö Chilò har sin bakgrund inom Timbro, som är känt för att vara skarpt kritiskt till den socialdemokratiska samhällsmodellen. Enligt tidningen Resumé har Stegö Chilò under ett möte om mediefrågor med Timbro i våras sagt, att hon gärna skulle åtalas för licensskolk. Till media säger hon sig dock nu vara »djupt ångerfull». Hon beklagar, att hon har gjort fel, och hon är »oerhört ledsen». Mediefolket — särskilt inom public service — är upprört, polisanmälningar inlämnas, och några läsare kontaktar kvällstidningarna och kräver statsrådens avsked. Samtidigt visar Aftonbladets nätundersökning morgonen efter avslöjandena, att enbart ungefär 18 % av de röstande — vilket statistiskt värde denna undersökning nu har — inte anser statsråden böra avgå, vilket kan jämföras med Expressens undersökning, som visar, att 21 % av de röstande inte erlägger TV-avgift. Statsråden är inte ensamma.

Men kan man verkligen klandra statsråden för deras agerande? Är det klandervärt att inte betala för en tjänst, som man inte har beställt? Nej, det är det inte. En fri ekonomi bygger på frivilliga avtal mellan köpare och säljare, och ett TV-innehav har ingen naturlig koppling till SVT. Man kan exempelvis för den summa, man sparar genom att inte erlägga TV-avgift, abonnera på kommersiella TV-kanaler, om man finner dem vara bättre. Det beklagansvärda är snarare Stegö Chilòs brist på ideologisk ryggrad, när hennes markeringar orsakar blåsväder. Efter tio dagar i hetluften som en kulturminister starkt ifrågasatt av kulturvänstern väljer Stegö Chilò nu att avgå. Det är beklagligt, att hon har böjt sig så mycket för en oriktig folkopinion, och blivit så misshandlad av ett oförsonligt mediedrev. Journalister kan verkligen vara mänsklighetens hyenor.

Migrationsminister Billström har å sin sida varit litet rakare och sagt, att han inte har ansett SVT leverera bra produktioner, och han har heller inte tyckt om licenskonstruktionen, även om han nu har ursäktat sig och påstått sig ha blivit litet klokare med åren. Den sortens opportunism är borgerligheten inte betjänt av i det socialdemokratiska Sverige.

It is time to bring Masoud to Masoud

2006-10-16T16:23:00.000+02:00

Den fatimidiske kalifen Al-Hakim bi-Amr Allah (985-1021) hade i sin ägo en slav vid namn Masoud. Masoud var en storvuxen, svart man, som Hakim använde för att utdela ett av de mer udda straffen i straffskalan. Legenden berättar, att Hakim brukade vandra runt i Kairo för att leta efter bedrägliga köpmän. Så fort han fann någon sådan, skickade hon omedelbart Masoud på denne för offentlig sodomi. Traditionen har givit upphov till det ännu levande uttrycket, att »skicka Masoud på någon».

Att Sabuni är svart och Billström öppet bisexuell döljer inte deras systematiska ageranden för att förstärka rasism och diskriminering. Detta går att avläsa av dessa personers kulturrasistiska artiklar och uttalanden som »integrationsexpererter» för sina respektive partier. (Masoud Kamali i DN Debatt 13/10)

Den förra socialdemokratiska regeringens integrationsutredare är en märkvärdig man. Han ser strukturell rasism och konservation av ett privilegiesamhälle för vita, medelålders, män i snart sagt varenda liten företeelse i svenska samhället. Till och med det faktum, att integrationsministerna är en svart, utlandsfödd, kvinna, och migrationsministern en öppet bisexuell man, kommer att inte bara konservera, utan också öka rasismen (som naturligtvis är »strukturell» och inte ett uttryck för enskilda individers samlade åsikter och uppfattningar) i svenska samhället. Skälet till, att dessa två har fått sina statsrådsposter är nämligen, att de belönas för att de förnekar denna rasism. Om detta skriver han i DN Debatt (13/10).

För Masoud Kamali är alla per definitionem rasister — till och med svarta och faktiskt även släktforskare —, och samhället genomsyrat av rasistiska och diskriminerande strukturer, som enbart han, som genom en uppenbarelse har skådat sanningen och ljuset, kan se. »Krona och jag vinner, klave och du förlorar» som någon annan skrev.

It is time to bring Masoud to Masoud.

A Message from John Cleese to the citizens of the United States of America

2006-10-15T17:12:00.000+02:00

In light of your failure to elect a competent President of the USA and thus to govern yourselves, we hereby give notice of the revocation of your independence, effective immediately. Her Sovereign Majesty Queen Elizabeth II will resume monarchical duties over all states, commonwealths, and territories (excepting Kansas, which she does not fancy).

Your new prime minister, Tony Blair, will appoint a governor for America without the need for further elections. The House of Representatives and the Senate will be disbanded. A questionnaire may be circulated next year to determine whether any of you noticed. To aid in the transition to a British Crown Dependency, the following rules are introduced with immediate effect: You should look up »revocation« in the Oxford English Dictionary.

1. Then look up »aluminium«, and check the pronunciation guide. You will be amazed at just how wrongly you have been pronouncing it.

2. The letter 'U' will be reinstated in words such as »favour» and »neighbour». Likewise, you will learn to spell »doughnut» without skipping half the letters, and the suffix - 'ize' will be replaced by the suffix - 'ise'. Generally, you will be expected to raise your vocabulary to acceptable levels. (Look up »vocabulary«.)

3. Using the same twenty-seven words interspersed with filler noises such as »like« and »you know« is an unacceptable and inefficient form of communication. There is no such thing as US English. We will let Microsoft know on your behalf. The Microsoft spell-checker will beadjusted to take account of the reinstated letter 'u' and theelimination of - ize. You will relearn your original national anthem, God Save the Queen.

4. July 4th will no longer be celebrated as a holiday.

5. You will learn to resolve personal issues without using guns, lawyers, or therapists. The fact that you need so many lawyers and therapists shows that you are not adult enough to be independent. Guns should only be handled by adults. If you are not adult enough to sort things out without suing someone or speaking to a therapist then you are certainly not grown up enough to handle a gun.

6. Therefore, you will no longer be allowed to own or carry anythingmore dangerous than a vegetable peeler. A permit will be required if you wish to carry a vegetable peeler in public.

7. All American cars are hereby banned. They are crap so this is for your own good. When we show you German cars, you will understand what we mean.

8. All intersections will be replaced with roundabouts, and you will start driving on the left with immediate effect. At the same time, you will go metric with immediate effect and without the benefit of conversion tables. Both roundabouts and metrication will help youunderstand the British sense of humour.

9. The Former USA will adopt UK prices on petrol (which you have been calling »gasoline«) - roughly $6/US gallon. Get used to it.

10. You will learn to make real chips. Those things you call Frenchfries are not real chips, and those things you insist on calling potatochips are properly called crisps. Real chips are thick cut, fried in animal fat, and dressed not with catsup but with vinegar.

11. The cold tasteless stuff you insist on calling beer is not actually beer at all. Henceforth, only proper British Bitter will be referred to as beer, and European brews of known and accepted provenance will be referred to as Lager. American brands will be referred to as Near-Frozen Gnats' Urine, so that all can be sold without risk of further confusion.

12. Hollywood will be required occasionally to cast English actors as good guys. Hollywood will also be required to cast English actors to play English characters. Watching Andie MacDowell attempt English dialogue in Four Weddings and a Funeral was an experience akin to having one's ears removed with a cheese grater.

13. You will cease playing American football. There is only one kind of proper football; you call it soccer. Those of you brave enough will, in time, be allowed to play Rugby Union (which has some similarities to American football, but does not involve stopping for a rest everytwenty seconds or wearing full Kevlar body armour like a bunch of nancies).

14. Further, you will stop playing baseball. It is not reasonable to host an event called the World Series for a game, which is not played outside of America. Since only 21% of you are aware that there is aworld beyond your borders, your error is understandable.

15. You must tell us who killed JFK. It has been driving us mad.

16. An internal revenue agent (i.e. tax collector) from Her Majesty's Government will be with you shortly to ensure the acquisition of all monies due (backdated to 1776).

17. Daily Tea Time begins promptly at 4 PM with proper cups, never mugs, with high quality biscuits (cookies) and cakes; strawberries in season.

Thank you for your cooperation.

John Cleese

Konsekvenser av ett ruttet system

2006-10-15T09:31:00.000+02:00

I tre insändare i U. N. T. (13/10) kritiseras vissa statsråds ekonomiska förehavanden. De kallas »egoistiska» (Uisk), »moraliskt förfallna» (Gille), och »respektlösa» (Hallberg). Gemensamt för dessa tre debattörers syn på saken synes vara, att ett demokratiskt styre kan rättfärdiga vilka lagar som helst genom sin egen förmenta inneboende legitimitet. Uisk liknar dessutom f. d. handelsministerns resonemang kring de svarta lönerna med stöld. Tänk om, tänk rätt! Oansett bristerna i f. d. handelsministerns försök till bortförklaringar, måste man ställa sig frågan vems kapitalet är från början. Självklart äger f. d. handelsministern sitt eget kapital. På vilket sätt kan det vara stöld att vilja behålla sin egendom och inte låta staten lägga vantarna på den? Jämförelsen haltar rejält. Det moraliska förfallet och det respektlösa (gent emot privat äganderätt) ligger i själva det överdimensionerade skatte- och avgiftsuttaget från svenska statens sida.

Om man underlåter att betala skatt, beror det sålunda sannolikt på, att man faktiskt själv vill behålla merparten av sin arbetsförtjänst i stället för att finansiera vansinnigheter som exempelvis Nationella sekretariatet för genusforskning, Delegationen för jämställdhet i förskolan, och Arbetsmarknadsstyrelsen. Och om man medvetet underlåter att erlägga TV-avgift, beror det sannolikt på, att man uppfattar konstruktionen med TV-avgift vara oförsvarlig utifrån ett avtalsfrihetsperspektiv. Man har ju trots allt icke frivilligt ingått ett avtal med SVT om att man vill ha dess kanalutbud.

Och det är ju det verkliga problemet. Att vi har laglig skyldighet att erlägga avgift för TV-innehav och att denna avgift sedan finansierar SVT oavsett om man själv vill se SVT:s utsändningar eller inte. Och att vi har en gigantisk stat, som ägnar sig åt alldeles för mycket av strunt och trams, vilket finansieras genom att staten tager lejonparten av människornas slantar. Avskaffa TV-avgiften och skapa en bantad och skattefinansierad public service med en TV-kanal och en radiokanal, båda två för seriös och politiskt oberoende samhällsbevakning. Banta sedan också den resten av offentliga verksamheten till ett minimum av statlig kärnverksamhet och sänk skatten. Då ökar vi incitamenterna att betala skatt.

Varför är det omoraliskt att inte betala skatt?

2006-10-13T07:48:00.000+02:00

Revisionsdirektör Staffan Ivarsson vid Riksrevisionen skriver på SvD Brännpunkt (12/10), att »moralen sjunker när statsråd flyr skatt». Enligt en av riksrevisionsverket genomförd observation för åtta år sedan, sjunker människors vilja att betala skatt — eller, som Ivarsson kallar det, människors moral — i takt med avslöjandena av affärer bland politiker och höga offentliga tjänstemän. Frågan är nu vad, som är mest omoraliskt — att göra människor ofria och bidragsberoende genom hög uttaxering eller att inte betala skatt. Jag röstar på det förra.

Ivarsson efterlyser vidare samordnande åtgärder som tager sikte på orsakerna till »moralproblemen». Börja då med att banta den offentliga verksamheten till ett minimum av kärnverksamhet och sänk skatten. Först då kan man tala om en återupprättad moral.

Ovärdigt!

2006-10-08T09:18:00.000+02:00

Tidningen Expressen publicerar idag (8/10) en artikel från nya statsrådets sammanträde å Haga slott under gårdagen. Inget av de manliga statsråden var propert och presentabelt klätt. Ingen av dem bar ens en enkel kavajkostym med vit skjorta och slips. Vad annat kan man vänta från ett statsråd, vars största ingående parti numera kallar sig »det nya arbetarepartiet», och vars chef utser en man med hästsvans och ring i örat till chef för Kungl. Finansdepartementet?

»Ovärdigt» är ordet!

Kulturskymning!

2006-10-05T16:40:00.000+02:00

Ack och ve! Kulturskymningens mörker lägger sig allt djupare över Moder Svea maktskiftet till trots! Nu har fru Steen genomfört sin ultimata hämnd! Systembolaget har slutat att sälja arrak, som är alkoholbasen i punsch — alla konservatistiska akademikers livdryck. Låtom oss därföre nu åminnas Johan Georg Langes sorgekväde från arraksförbudets tid.

Sorge-Qwäde öfwer Den i Lifstiden så allmänt älskade som vid Dess bortgång Saknade Pounsche Den 31 Dec. 1766

Ljufwa wätska! Tungans Nectar!

Som ett rof-djur man dig jägtar!

Du från Edens wäxter slägtar,

Som en missväxt drifs du ut,

Du dig ej förswara mägtar:

Du ska dö. Det blir ditt slut.

Hwar skal man nu mera taga

Sådan wällust sådan must?

Gom, och bröst, och maga blöde,

Tårar utför kinden flöde,

Pounsch skal ha de storas öde:

Arrach! bort! Farwäl! Haf tack!Ack! Ack!

Högvällovlige Ridderskapet och Adeln på frammarsch

2006-10-01T22:30:00.000+02:00

Aftonbladet meddelar idag (1/10), att Riddarhuset stärker sina positioner i Riksdagen. Antalet av ledamöter, som också äro medlemmar av Riddarhuset, har nämligen i och med det nyligen timade valet ökat från fyra till sex. När tidningarna sedan rapporterade, att Per Westerberg kommer att utses till ny talman (och socialdemokratiska Aftonbladet kunde naturligtvis icke avstå från att framhålla Westerbergs pekuniära förmögenhet), kunde man lätt konstatera, att Riddarhuset kommer att stärka sin position med ytterligare en, då Greve Peder Wachtmeister, som står på tredje plats på Moderata Samlingspartiets lista i Södermanlands län, får partiets andra mandat på Södermanlandsbänken med anledning av talmansvalet. Detta kallar jag ett steg i rätt riktning.

Fridolin lämnar miljöpartiet — för TV4

2006-09-26T07:17:00.000+02:00

Flera av rikets nyhetstidningar meddelade igår, att förre ledamoten av Sveriges Riksdag Gustav Fridolin (mp) kommer att börja som reporter på TV4:s Kalla Fakta (Svenska Dagbladet (25/9), Aftonbladet (25/9), Expressen (25/9), Dagens PS (25/9)).

- Det är självklart kontroversiellt att rekrytera en före detta riksdagsman till jobbet som granskande reporter, säger Kalla Faktas redaktionschef Fredrik Lundberg i ett pressmeddelande på tv4.se. Men jag är övertygad om att Gustavs kombination av erfarenhet, ungdom och begåvning kommer resultera i en lysande, grävande journalist. (Journalisten (25/9))

Erfarenhet? Pojken är ju inte ens torr bakom öronen med sina ringa 23 år. Och har ingen tänkt på, att hans ungdom också betyder, att han saknar utbildning för uppgiften? Jag bläddrar snabbt i mitt exemplar av boken Riksdagens ledamöter 2005/06 och konstaterar, att Gustav Fridolin är — ingenting. Han har icke uppgivit någon utbildning eller något yrke vid sidan av politiken. Jag kan icke undgå att tänka, att detta mest framstår som ett hån mot alla dem, som anstränger sig för att skaffa sig en relevant utbildning. Och till den stora skara av vänsterorienterade journalister fogas ytterligare en med förvrängd syn på världen.

Unge herr Fridolin har för övrigt en egen blogg på denna server: Från Vittsjö till Världen : Gustav Fridolins blogg om global apartheid och alla oss som vill någon annan stans. Det är en av de tråkigaste bloggar, jag någonsin har läst. Och full av struntprat.

Kamma dig och skaffa dig en utbildning!

Omodernt, 1800-tal, eller tidlöst?

2006-09-25T22:29:00.000+02:00

För drygt en månad sedan fick jag möjligheten att i Aftonbladet (28/8) uttala mig om H. K. H. Victorias pojkvän Daniel Westling. Han hade nyligen hulpit en vän att flytta, och detta kom att bliva ämnet för artikeln. På artikelförfattarinnans fråga, huruvida herr Westling skulle kunna ägna sig åt flyttverksamhet et cetera även som Prinsgemål (Gud bevare!), svarade jag, att även en kunglighet självklart måste få hjälpa sina vänner, men att det icke passar sig för en medlem av Konungahuset att vara flyttkarl på professionell basis eller driva ett gym. Resonemanget kortades dock ned något i själva artikeln.

Glädjande nog har uttalandet icke gått omvärlden helt förbi. Republik.nu har uppmärksammat artikeln i sin blogg Republik! Nu! blogg! (4/9), och 19-årige och anonyme Briiian kommenterar uttalandet i sin blogg Before I die, I'm gonna touch the sky (28/8). Jag har även fått uppmärksamhet i Utrikespolitiska Föreningens i Lund närradiokanal Radio UPF. Dessvärre krånglade inspelningsutrustningen, varför det direktsända inslaget aldrig bandades.

Jag har också fått både ris och ros i e-post till mig personligen. En kvinna skriver, att jag »har en mycket omodern och förlegad syn på monarkin». Förlegad är min syn icke, men omodern får den gärna vara. När jag hörer ordet 'modern', osäkrar jag min (symboliska) revolver.

Idéerna skall representeras — inte kollektiven!

2006-09-21T10:22:00.000+02:00

Grön ungdoms språkrör Alexander Chamberland beklagar sig i Aftonbladet debatt (13/9) över, att enbart två procent av riksdagens ledamöter är under trettio år, och att enbart fem kandidater mellan 18 och 29 år står på valbar plats inför årets val till riksdagen. Detta är enligt Chamberland ett problem, därför att »de som representerar ungdomar bäst är nämligen ungdomarna själva».

Chamberland har naturligtvis fel. Hans resonemang bygger på uppfattningen, att icke idéerna utan kollektiven är grunden för representationen i riksdagen. Men på vilka grunder avgränsar man dessa kollektiv? Och hur bestämmer man vilka kollektiv, som förtjänar att representeras? Vilka egenskaper skapar sådana gemensamma intressen, att de är relevanta för ett representationskollektiv? Vem bestämmer vilket jag skall tillhöra? Jag eller någon högre makthavare? Och hur hanterar man personer, som kan tillhöra flera olika representationskollektiv? Skall en ung, homosexuell, kvinna få tillhöra tre representationsgrupper? Och varför skall vi vänsterhänta, släktforskande, exilnorrlänningar sakna representation?

Tvärtemot Chamberland ser jag med oro på, att vi alls har riksdagsledamöter under 30 år, då dessa saknar den livserfarenhet och mognad, som enligt min mening är några av de grundläggande krav, som man måste ställa på varje kandidat till riksdagen. Statsmakterna har betydande befogenheter att intervenera i enskilda människors liv. Därför är det extra viktigt, att varje makthavare äger de insikter och erfarenheter, som utbildning och livet för med sig. Riksdagen skall inte vara en lekskola.

Jag tillhör alltså den grupp, som enligt Chamberland är grovt underrepresenterad i riksdagen — personer under 30 år. Men jag tillhör också en grupp, som alldeles för ofta brukar beskyllas för att vara överrepresenterad i alla möjliga av sammanhang, nämligen gruppen av män. Inget av dessa två fakta bekymrar mig det minsta. För mig är nämligen idéerna viktigare än kollektiven. Jag representeras bättre av Gullan Lindblad, Gun Hellsvik, och Ingegerd Troedsson än av Kalle Larsson, Gustav Fridolin, och Axel Darvik.

Om statsstyrelsen. Del I

2006-03-16T16:20:00.000+01:00

Utgångspunkter

Inga historiska, framgångsrika, mänskliga, kulturer har varit egalitära.
Ju fler steg på den hierarkiska stegen, och ju närmare de sitter varandra, desto lättare bliver det att klättra uppåt.
Ståndscirkulation är av godo, ståndsnivellering av ondo.
Utbildning, insikt, och sakkunskap är nödvändiga egenskaper för alla yrkesutövare.
Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut.
Det politiska spelet, vars vinst är en i princip obegränsad makt över andra människor, är smutsigt och fult, och giver makten åt den, som har det minsta samvetet, den mest lögnaktiga tungan, och de vassaste armbågarna.
Den högsta politiska makten i ett rike börer vara förskonad från karriärister och uppåtsträvare.
Alla har en funktion i samhället, och var och en börer ägna sig åt den syssla, vartill ens begåvning är ämnad.