Låt den som vill betala studentkåren

Obligatorieförsvarna, nu senast företrädda av professor emeritus Åke Frändberg (UNT 23/3), menar, att ett avskaffat kårobligatorium vore nationernas dödsdom. De synes mig ha en svag tro på nationernas attraktionskraft, och verkar för säkerhets skull vilja koppla in både respirator och elektrokardiografi.

Nationerna i Uppsala kan spåra sina rötter till 1600-talet, då upsaliensiska studenter inspirerade av studenterna i bland annat Paris och Bologna, vilka sedan medeltiden hade samlats i nationer efter ursprungsland, sammanslöt sig efter hemortens landskaps- eller stiftstillhörighet. De dröjde dock ända till 1849 innan nationerna gick samman och grundade »Upsala Studentcorps». Nationerna hade sålunda överlevat i 200 år eller mer helt utan att studentkåren ens hade existerat. Därefter dröjde det ända till år 1908 innan obligatoriskt medlemskap i studentkåren infördes. Historien talar entydigt för, att nationerna klarar sig utan kåren, och att studenterna klarar sig utan kårobligatoriet.

När Uppsala Studentkår grundades, var det alltså på initiativ av stadens studentnationer, och kårens uppdrag var att driva för studenterna och deras nationer gemensamma, angelägna, frågor. Studentkåren skulle verka som ett slags fackförening eller intresseorganisation. Detta har tidigare markerats så, att kåren har bestått av representanter för nationerna, och att alla val har varit rena personval. Om den ordningen vore ännu rådande, skulle åtminstone undertecknad ha lättare att pragmatiskt kompromissa i obligatoriefrågan. Så är emellertid icke fallet. Till följd av den allmänna radikaliseringen under 1960-talet kom valsystemet år 1964 att omformas till ett partivalsystem; en besynnerlig ordning för en ideell, om än offentligrättsligt regulerad, organisation. Sedan dess nedtynges Uppsalas studenter av ytterligare en politisk nivå utöver stat och kommun. Detta manifesteras också genom det märkvärdiga begreppet »stundentkommun», som somliga obligatorieförsvarare använder om studentkåren. Därmed borde man ju också kunna kalla den obligatoriska kåravgiften för studentskatt.

Man måste ställa sig frågan, om detta är verkligen rimligt. Vilken annan grupp i samhället skulle acceptera något sådant? Betänk, om man skulle göra medlemskap i Elektrikerförbundet obligatoriskt för alla elektriker, kalla denna icke-territoriella stat i staten för »elektrikerkommun», och påtvinga elektrikerna en ytterligare politisk nivå och en ytterligare skattebörda. Vore detta möjligt att ens föreslå?

Efter det i höstas timade allmänna valet till riksdagen har det parlamentariska läget ändrats så, att en majoritet av riksdagens ledamöter stödjer, att kårobligatoriet måtte upphävas. Det är icke en dag för tidigt. Och denna gång är majoriteten så stor, att två marginalröster från Uppsala icke kommer att kunna fälla avgörandet. Frihetens vänner har all anledning att fröjda sig! Icke oväntat väcker frågan debatt även denna gång. En besynnerlig och ohelig allians av socialistiska kårkramare och konservatistiska nationsvänner å den ena sidan mot den negativa frihetens förespråkare å den andra. Såsom varande konservatist påverkad av liberalismens frihetsbegrepp kan jag icke anse annat, än att konservatisterna i all välmening och omsorg om nationernas bestånd på grund av felaktiga premisser har dragit en felaktig slutsats.

Att ämnet berörer och engagerar är tydligt. Från konservativt håll slungas invektiver som »liberaltalibaner», »fanatiker», och »principryttare». Från liberalt håll kallas professor Strömholm »en övervintrad 68:a», i vilket påstående alla vi, som äger någon kännedom om den gode Rector Magnificus emeritus, ser ett alldeles galet tillmäle. Obligatorieförespråkarna utser sina meningsmotståndare till ortodoxa principryttare, medan de själva vill framstå som goda pragmatiker. Men huru pragmatiskt är det tvinga andra att vara med i en politisk organisation därför att man själv vill bevara en tradition, som egentligen icke längre har med organisationen i fråga att göra? Är icke detta en principfasthet så god som någon annan? Som jag ser det vore frivilligheten den allra mest pragmatiska lösningen; man varken avskaffar kåren som sådan eller låter kårobligatoriet bestå. I stället låter man den, som vill, betala för kårens verksamhet, och låter oss andra stå utanför.

Låt oss börja med att konstatera, att lika mycket som Borgerliga Studenter är emot kårobligatoriet, lika mycket värnar vi också studentnationerna och deras fortbestånd. Lika mycket som vi ogillar politiseringen av kåren, lika mycket gillar vi också nationerna och deras studiesociala verksamheter. I motsats till kåren utgörer nationerna ett omistligt akademiskt kulturarv, och deras traditioner måste värnas. Studentkårer utgörer icke det.

Politiseringen av Uppsala Studentkår har nu gått så långt, och därtill i en bestämd riktning åt vänster, att vi på allvar måste sätta ned foten, slå näven i bordet, och säga ifrån på skarpen. Det är icke acceptabelt, att studentkåren i officiella dokumenter kräver, att universitetet vid granskning av studielitteratur i stället för att bedöma litteraturens vetenskapliga akribi skall kvotera in böcker skrivna av kvinnor, eller att kåren i officiella dokumenter talar om »den vite medelklassmannens privilegier». Det är heller icke acceptabelt, att en av studentkåren till en av universitetets officiella kommittéer utsedd representant i sin offentliga argumentation uttrycker sig grovt, pejorativt, och vulgärt, vilket har skett senast i kårens organ Ergo nr 5, 2007.

Kåren har för länge sedan passerat gränsen mellan studentfacklig och rent politisk verksamhet, och det har man gjort på ett mycket svagt mandat. Valdeltagandet i senaste kårvalet låg på omkring 10 procent, och den styrande majoriteten har sålunda stöd av betydligt färre än så av kårens medlemmar. Kan med detta svaga stöd ens några av kårens förtroendevalda i egentlig mening sägas representera Uppsalas studenter?

Därmed kommer vi till frågan om studentinflytande, som så kärt omhuldas av obligatorieförespråkarna. Personligen känner jag mig icke helt övertygad om nyttan med studentinflytande i universitetets olika organer. Särskilt stor har min skepsis av naturliga skäl blivit av ju vänstervridningen av kåren. Från mitt perspektiv sett, görer de flesta av studenterna i universitetets olika styrelser och förvaltningar betydligt större skada än nytta. Ett presumptivt fortsatt studentinflytande måste ovillkorligen bygga på rent studentfacklig grund, och kan därför icke upprätthållas av personer, som sitter på partipolitiska mandater i studentkåren. Studentrepresentanterna skall tillsammans med övriga ledamöter bevaka undervisningens och forskningens vetenskapliga kvaliteter, inte ägna sig åt för dagen politisk korrekt trams.

Med detta sagt övergår vi till den nu egentliga sakfrågan. Jämlikt 4. och 7. §§ förordningen om studerandekårer, nationer och studentföreningar vid universitet och högskolor är studenter skyldiga dels att tillhöra den »studerandekår som finns vid högskolan», dels att »vara medlem i sådan nation eller annan studentförening som finns vid högskolan och som den studerande hade varit skyldig att tillhöra enligt de föreskrifter som gällde omedelbart före den 1 januari 1999». Sambandet mellan kår- och nationsobligatorierna är icke av Gudi givet och hugget i sten. Det är icke ens självklart. Nationsobligatoriet gäller främst de två lärosätena Uppsala och Lund. Vid vissa yngre lärosäten har nationer på frivillig grund bildats. Så är fallet i exempelvis Linköping och Norrköping, vars nationer saknar det offentligrättsliga obligatoriet. Med detta vill jag påpeka, att kår- och nationsobligatorierna egentligen är två olika frågor, och vi får icke falla i den fälla som har gillrats i syfte att säkra stöd för kårobligatoriets bestånd, nämligen missuppfattningen att kårobligatoriet också är ett nationsobligatorium.

Missuppfattningen om vad frågan egentligen gäller blandad med en besynnerlig motsägelse av den egna uppfattningen framträder tydligt, när obligatorieförespråkarna likt professor Frändberg nu senast i UNT påpekar, att frivilligheten redan har upprättats i och med Skånelandens Nation. Som har påpekats ovan, är icke nationerna problemet. Studentkåren med dess starka politiska slagsida åt vänster är det gissel och plågoris, som vi vill slippa undan. Exemplet med Skånelandens Nation är dock inspirerande. Ingenting hindrar universitetets ledning från att tillåta en nollkår att finnas vid sidan av Uppsala Studentkår. Det vore synnerligen önskvärt, att konsistoriet omedelbart toge detta i beaktande.

Borgerliga Studenter förespråkar, att debatten måtte hyfsas så, att man åtskiljer kår- och nationsobligatorierna. Man kan vara emot kårobligatoriet, men ändå en varm anhängare av nationerna, deras verksamheter, och det kulturarv, som de representerar. Självklart kan man låta nationernas offentligrättsliga status kvarstå även med ett upphävt kårobligatorium, och så börer också ske.

Frändberg avslutar sin artikel med att påstå, att vi »enfaldiga principryttare» och »ikonoklaster» (möjligen omedvetna sådana) »allvarligt riskerar att bli herostratiskt ryktbara i framtidens svenska historieskrivning». Med tanke på den marxistiska dominansen inom svensk historieskrivning, ser jag detta eftermäle an med tillfredsställelse och behärskning.