Kulturarvet raseras sten för sten
Från Förenade Konungariket rapporteras, att anrika House of Lords eventuellt skall omvandlas från hereditär till elektiv korporation (DN 9/3). House of Lords, som i svensk översättning ofta kallas Överhuset, har en historia, som enligt den officiella historieskrivningen sträcker sig tillbaka till 1000-talet, och redan på 1300-talet har två hus utvecklats; ett beståend av representanter för grevskap och byar, det andra bestående av religiösa ledare (Lords Spiritual) och magnater (Lords Temporal). Inom loppet av ett sekel hade Lords Temporal blivit agnatiskt ärftliga och kända som 'peers', det vill säga inbördes jämlika, men med fem ranger: Hertig, Markis, Greve, Vicegreve och Baron.
Nedmontaget av detta omistliga kulturarv, som i sanning är – eller åtminstone har varit – en nödvändigt motvikt till upplysningsidéernas ohämmade strävan att upprätta oklokratier världen över, började år 1909, då Konungens liberalistiska kabinett, sedan House of Lords avslagit kabinettets budget, som under hot om att låta utse en stor mängd av liberalistiska pärer, år 1911 i House of Commons drev igenom en lag, som avskaffade Houses of Lords möjligheter att stoppa kabinettets lagförslag. The Parliament Act 1911 mildrades dock så småningom av The Parliament Act 1949.Nästa slag kom med The House of Lords Act 1999, då en stor mängd av de ärftliga pärerna – bland andra Guy Fawkes' ättling – fråntogs säte och stämma i House of Lords. I ett av Lord Weatherill framlagt tilläggsförslag tilläts 92 ärftliga pärer att behålla säte och stämma till dess House of Lords helt har förstörts.
Nu kommer man alltså troligen att slå den sista spiken i kistan. Läs med om Lords Reform i The Guardian's Special Report.
Läs också Johan R:son Sjöbergs kommentar.
Etiketter: Elitism, Förenade Konungariket, House of Lords, Kulturarv, Kulturmord, Oklokrati, Politisk representation, Pöbelvälde


4 Comments:
Den här bloggen är ett skämt, va?
Nej, du fegt anonyme, åsikter äro icke skämt blott därföre, att de icke överensstämma med dina.
Jag tackar för omnämnandet!
Meget godt sagt, Lehman!
Da Winston Churchill kom med sine berømte ord om demokratiet som minst ille, 11. november 1947, i en tale mot det som ble Parliament Act 1949, refererte han til at det var godt at "vi" (Churchill var blant de få – om ikke den eneste – som deltok i parlamentsprosessen i forkant av begge "Parliament Acts") tenkte på at Overhuset skulle få beholde absolutt vetorett i saker som gjelder forlengelse av "parlamentets liv".
Hvilket poeng har nå dét – når man kan forvandle Overhuset til det ugjenkjennelige?
Skicka en kommentar
Links to this post:
Skapa en länk
<< Home